Ja, på väg till mopedhandlaren som ska titta på lyset som ju är heltokigt och tutan som inte fungerar, passerar jag detta.
Blommande raps!
Anar ni doften ...?
Å, helt ljuvligt är det!
Och sedan, hos reparatören, visar det sig att det kommer att ta veckor att reparera min lilla Hooper, ja, i verkstaden trängs säkert femton andra mopeder som var för sig krånglar på det ena eller andra viset.
Flera veckor utan moppe!
Nä, det uthärdar jag inte.
"Men jag kan titta lite på den .., få se, var det lyset och signalen som inte fungerar ..?" säger reparatören som är storvuxen och rödhårig.
Efter en halvtimmes pysslande (att skruva upp höljet till moppens lampfästen är inte gjort i en handvändning) och inställning av signalreglaget, visar det sig att allt är som det ska.
"Halvljuset ska verkligen vara så här och hör, nu fungerar signalen, ja, man får ibland ställa in det .., såja, nu är det okej!" säger den rödhårige och jag blir så glad, så glad!
Inte ett öre kostar det heller (men när vi återvänder från stan får han två Trisslotter som tack - jag hoppas att han vinner en bra slant -!).
Detta, att köra moppe till och från jobbet eller till Slöinge eller Getinge .., det är inget annat än ren och skär l y c k a!
Det är ett äventyr.
Alla dofter - i Steninge doftar det t å n g och hav - .., vid Backalyckan kommer doft av lagård .., vid Särdal ser jag Skallkrokens hamn och segelbåtsmaster där borta på höger sida ..., och nästan framme passerar jag hässjor och det doftar nyslaget hö och barndomsslåtter.
Förstår ni känslan?
Det är en sån g l ä d j e, helt enkelt.
Och nu är moppen alltså körklar och helt okej.
"Om du vill kan jag köra hem den ..?" säger pv.
"Njaaaa .., nä, men jag kör själv, du har ju ingen jacka, det kommer att bli jättekallt!" svarar jag.
Jaha, ja.
Och sen moppar jag hemåt.
Smajlande.
Lycklig.
...och än en gång bevisas att det enkla är det roliga ;) Njuter med dig och din moppe!
SvaraRaderaTorun: ja, för mig är det då verkligen så! Jag skulle kunna moppa hur långt som helst, men får alltid ont i höger armveck efter ett par mil och då menar jag OLIDLIGT ont.
SvaraRaderaDet är sådana här beskrivningar som gör att jag jag läser din blogg - du blir hur lycklig som helst över sådant som många tar för givet. Tänk vilket rikt liv du har, Elisabet!!
SvaraRaderaSjälv började jag gråta när sonen, som är hos sin pappa, svarade "Yo!" med cool, mörk röst i sin mobiltelefon idag. När han ser att det är jag som ringer hittar han ofta på något annorlunda att svara, ibland lurar han mig. Jag blev plötsligt så lycklig över att jag har honom, att han hittar på roligheter för att förgylla våra liv (ja, han tänker nog inte så). Ja, jag blev så lycklig över hela livet!! Jag vet att du förstår vad jag menar.
Å, Amber! Jo, jag tror att jag förstår. När Anders var femton år och hade fått moppe, tutade han alltid två gånger när han åkte hemifrån. Så där, 25 meter från huset - tut-tut - och hjärtat fylldes av värme!
SvaraRaderaDet händer, när jag åker hemifrån till affären, att jag också tutar på samma sätt ,-)
Å vad underbart du skriver om det som är viktigt här i Livet!
SvaraRaderaDet är få som har din förmåga att njuta av det som verkligen är väsentligt, det som finns där framför oss, och som är så lätt att missa.
För mig är läsandet av din blogg något som ofta får mig att stanna upp, du hjälper mig att upptäcka de underverk som pågår även i mitt liv. Som pågår i allas liv, bara vi lyckas se och uppmärksamma det.
Tack!
Vackert foto!
SvaraRaderaSom gammal motorcyklist förstår jag vad du talar om!
Sven: tack du .., det där lät så fint, ungefär som vid en begravning ,-)) Du har väl inte tänkt låna pengar av mig? Nä, jag skojar bara ,-)
SvaraRaderaSnällord sprider glädje.
T a c k!
Guy: ja, du måste ju veta precis på pricken vad jag pratar om!
Känslan när man svänger högerbenet över sadeln ..., ååååå!
Exakt så kände jag det när jag var lillflicka och svängde samma ben över sommarstugeräcket hemma i Malå och låtsades att jag red över prärien!
Håller med alla föregående talare om hur duktig du är på att beskriva små lyckostunder i vardagen. Är det det som kallas 'mindfulness' kanske? Det är iallafall väldigt fint att läsa, helst sådana dagar när allt känns deppigt. Efter att ha läst dina beskrivningar av alla små, små glädjestunder i livet inser man att man faktiskt är lyckligt lottad och dagen känns plötsligt lite lättare.
SvaraRadera