tisdag 19 juli 2011
Som ett litet äventyr ...
Måndagen bjuder på sol och blå himmel och vi sitter på Heden och tittar på fotbollsmatch mellan ett pojklag från Dallas, USA, som möter gossar från Sollentuna och amerikanarna vinner stort.
Framför oss sitter unga män från något land långt härifrån.
Och sedan är det dags för Emmas lag, BSK flickor -97 som ska spela i Åby och alldeles enkelt är det inte att hitta dit och chauffören, som är en kompis till dr Böhlander, får olika direktiv från såväl bak, - som framsätespassagerna och jag beundrar hennes tålamod.
Martinas skor.
Martina är dotter till mina barns farbror.
"Elisabet, varför tar du alltid bilder av skor och händer ..?" undrar hon.
Ja, det kan man sannerligen fråga sig.
Storasyrrans skor.
Ja, hon är nog lika förundrad hon.
Efteråt.
Emma längst till vänster och Sabina till höger.
Det visar sig att BSK-töserna kommer att vinna med 4 - 0!
Till fotbollsplanen i Åby har även min före detta svägerska och svåger och deras döttrar kommit, samt ytterligare en före detta svåger.
"Hej gulling!" säger den äldre svågern och kramar om så varmt.
Mitt hjärta fylls av glädje.
Å, dessa människor som en gång var en så påtaglig del av mitt liv .., att man ännu, långt efter skilsmässan, får ta del av deras hjärtevärme ..., sånt betyder så oändligt mycket!
På eftermiddagen bestämmer sig pv för att träna .., han snör på sig skorna och ger sig av och själv sitter jag utanför hotellet och skriver vykort och på bordet står ett glas rosévin och det är alltigenom underbart.
Ett pojklag från Spanien kommer taktfast marscherande förbi uteserveringen och dom sjunger och hojtar och det viftas med flaggor och jag tar upp kameran och filmar en snutt och en av de unga männen tittar rakt in i kameran, ler och gör "tummen upp".
Mänsklig kontakt utan ord.
Å, det fungerar hur bra som helst!
Vid ett bord snett mitt emot mig, sitter ett par i min egen ålder.
En man och en kvinna.
Kvinnan har rågblont, lite lockigt hår .., mannen en röd tröja och det märks tydligt att detta är männinskor som har mötts i vuxen ålder, kanske nyligen?
Ingen av dem bär ring.
Och dom sitter där och pratar och har händerna på bordet, händer som hela tiden nästan-nuddar-varandra och mannen säger att detta att dricka pilsner ur en grön flaska är så sinnligt, "det tycker jag verkligen om", säger han ..., och kvinnan ler och jag tänker att dom nog inte har känt varandra så länge, annars skulle hon förstås ha vetat just detta .., och för en liten stund stryker mannen över kvinnans hand, men bara lite-lite.
Vid ett annat bord, ett annat par, något äldre.
Mannen har långa ben och svarta jeans, svart skjorta och svart jeansjacka och kvinnan, som är liten och nätt, är också klädd i svart ., hon har den kortaste skinnjacka jag någonsin har sett.
Ingen av dem bär ring.
Och kvinnan säger att hon bara ska ta ett glas vin .., sen får det vara bra och dom pratar försiktigt med varandra .., bollar frågor lite hit och dit .., detta är inte heller några som har varit tillsammans alltför länge, tänker jag.
Och jag tänker också ..."när upphör pratet?", för så är det ju, att för väldigt många par blir det mest rutin-prat efter några år.
Ja, sånt kan man fundera på när man sitter på en uteservering i solskenet.
Sist av allt invigningen av Gothia Cup på Ullevi och det spelar ingen roll hur man försöker att beskriva, det går inte.
"Ja, när man är här och upplever det på plats, då kan man liksom inte förstå hur det kan bli krig i världen ...?" säger Maria och just så är det.
All denna värme.
All glädje!
All gemenskap!
Jag har tusen filmer - minst - på mitt minneskort, men nu är det förmiddag och himlen är blå och vi har ätit frukost och idag blir det ny match och så småningom återfärd till landet Halland.
Elisabet, det är när samtalet tar slut som det är slut - tror i alla fall jag... att ha kul, prata och uppleva saker tillsammans det är det som är samvaro för mig - sedan måste man få leva sitt eget liv oxå, att ägna all ledig tid tillsammans funkar inte för mig.
SvaraRaderaTack för fina reflektioner som vanligt ;-)
Jag träffade ett par för ett tag sen. Jag utgick från att det var föräldrarna till tonårsdottern som var med.
SvaraRaderaMen så kommenterade han nånting som hon svarade på på ett sätt som gjorde att jag inom mig höjde på ögonbrynen: "Så konstigt att hon säger så."
Det kändes lite tillgjort och så har jag inte kommenterat min mans uttalande på jag vet inte när.
Lite senare tog kvinnan mig lite avsides och berättade att hon låg i skilsmässa och att hon nyss träffat den här mannen.
Aha. Då var det kanske inte så konstigt att hon svarat som hon gjorde på hans kommentar.
Älskar dina reflektioner!
SvaraRaderapralinen, Cecilia N och Eva: hur intressant som helst är det att sitta på ett utomhuscafé och titta på livet runtomkring.
SvaraRaderaOch fundera.
Och fantisera.
Kanske är allt fel?