"Vad saknar du mest från Malå ...?"

.... skriver Anna i Sheffield som förslag till önskerubrik.

Ja, vad saknar jag mest?

Kanske känslan att vara en del i ett större pussel?

Att människor känner till ens bakgrund; att man inte behöver förklara.

Jag längtar sällan hem, men skriver ofta om Malå.

Malå är liksom bjälklaget i mitt hjärta.

När jag tänker på Malå, då tänker jag på människorna.

Jag tänker på grannarna (varav många inte länge finns kvar) .., tant Margareta som arbetade på biblioteket och som älskade att fiska och gick med ena foten inåtvänd .., tant Sylvia som odlade ärtskidor och kokade mormorssaft .., Marianne Sidén som hade stor och härlig rumpa och en Carl-Larsson-tavla ovanför kökssoffan .., jag tänker på den alltid så vänlige farbror Mauritz och jag tänker på klasskamraten Gunilla som jag dagligen i sju års tid väntade på var morgon när det var skoldags och som alltid - åtminstone vintertid - letade efter sina vantar!

På vår väg till skolan passerar vi Lundgrens Café och bageri.
Där, ute på gården, står högar med backar fyllda med nybakade limpor, förpackade i något som liknar vaxade påsar.
Det doftar övermåttan ljuvligt!

Jag tänker på Eva Hedströms mamma Dagny som rökte Bill utan filter och jag tänker också på Eva och mig själv ståendes i hennes rum och så spelar vi den här låten och har kastrullock som instrument och det är bara så himla roligt!

(I Evas rum finns nämligen en radiogrammofon där man kan ladda flera vinylskivor samtidigt .., en efter en faller dom ner och det är som ett litet mirakel!)


Gudrun vid kassadisken.
När man kommer in på Burwalls, plingar en liten klocka som sitter fäst vid dörren.

Och jag tänker på Burwalls Bok & Pappershandel med Åke som var fotograf och mest satt inne i det lilla kontoret.

Precis på pricken kan jag komma ihåg doften där inne!


I ateljén på Burwalls.
En liten boggmadame med nötta skor.

Nu arbetar dottern Gudrun i affären och Gudrun var min klasskamrat genom hela grundskolan och ingen hade vackrare handstil än hon!

Jag tänker också på Karlssons Livsmedel .., och gamla Pressbyrån med telefonkiosken där dörren hade ett runt handtag .., jag tänker på grannarna Kalle och Mimmi Forsberg som hade något så fantastiskt som ett s i t t b a d k a r (och därtill en häst!) och Verner och Naima Marklund vars radioapparat hade något som liknade elfenbensknappar - fyrkantiga sådana - och ååå, så läckert det såg ut och när man sålde majblommor hos Verner och Naima bjöds man alltid på godis och medan Naima hämtade karamellskålen, fick jag titta på den fantastiska radion!

Jag tänker också på mejeriet - inte långt hemifrån - där vi köpte mjölk i tillbringare.

Jag tänker på skoltiden som en bra tid och min egen uppväxt som trygg.

Och jag tänker - leende - på grannens pojke Bo Sandström (som långt senare skulle gifta sig med den här idogt hantverkande bloggerskan) som hade en sån fin och häftig stereoapparat och inte bara det; han hade även HÖRLURAR och det är en stor händelse när kompisen Rolf och jag själv får testa att lyssna på musik i dessa hörlurar och vi turas om att lyssna och skriker högt när vi ska prata och Bosse, som ju har testat detta redan, skrattar gott åt oss.

Det är den här låten vi lyssnar på.

Men saknar jag allt detta som jag tänker på?

Nej.

Det jag saknar är nog själva känslan att vara del av ett pussel; mer som en självklar del.

När pv och jag själv för två år sedan besökte Malå, bestämde vi oss för att köra till Solviksbadet, beläget några kilometer utanför samhället.

Precis när vi ska gå över vägen, kommer en bil körande och tvärbromsar och ut hoppar Greger Lycksell, en tidigare arbetskamrat till mig - och bra mycket yngre - och han kommer emot mig och brer ut armarna och ger mig en sån varm kram!

"Men Elisabet, jag tyckte väl att det var du!" säger han glatt och strålar med ansiktet.

Det är då fjorton år sedan jag senast såg honom.

Och senare samma eftermiddadg när pv och jag själv närmar oss hotellet där vi ska övernatta, ser jag en kvinna på cykel och i samma ögonblick upptäcker jag vem det är .., det är Vega, hon som var en sån underbar dagmamma till Anders .., och jag skuttar ut ur bilen och Vega säger ..."du förstår, jag var ute och letade dig, ja, jag hörde att du skulle vara på byn!"

Den känslan kan jag verkligen sakna.

Pusselbitskänslan.