I kassan idag - världens underbaraste kunder -!
Där är ett äldre par från Jämtland, vilka nu är här på två veckors semester och paret bor i Steninge, alltså bara några kilometer härifrån, och dom är så himla trevliga och pratar glatt var gång det är besök i kassan!
Jag får veta att dom blir kvar här veckan ut.
Kartan.
"Men kom och drick kaffe hos oss, så roligt att träffa människor som är nästan-hemifrån!" säger jag och ritar som hastigast en vägskrivning på baksidan av ett kvitto och segelbåten är med också, då blir det enkelt att hitta.
"Men jättegärna!" säger kvinnan, som visar sig (någon frågar) heta Ingrid.
Och sen kommer en rödhårig madame med färgstarka kläder och vill betala sina varor.
Jag frågar vad hon arbetar med?
"Åå, jag är dramalärare i Getinge", säger hon leende och lite förvånat.
Och så pratar vi om våra arbeten och vad man kanske har drömt om att arbeta med (jag berättar om det där att ha sitt värv i en reception på en vårdcentral och kvinnan, som har gått i pension sedan ett par år tillbaka, säger ..."men är det verkligen för sent för dig?" och jag säger att det är det nog) och vi pratar om mänskliga möten och lite annat.
Men det är inte slut där.
Baksidan av en inköpslista.
På framsidan kan man läsa följande: "Blöjor, bindor, mandlar, spaghetti, frukt, leverpastej, ostkaka och kaffe."
En annan kund, en kvinna i ungefär samma ålder som dramaläraren, har köpt två vackra Cyklamen och jag ler för mig själv och berättar om den där unga kvinnan som låg på öron-näsa-hals i Umeå samtidigt som jag själv (den våldsamma bilolyckan 1970) och hur jag minns när flickans pojkvän kom och hälsade på henne, ja, han satt vid hennes sida och med sig hade han en bukett med små, rosaröda cyklamen!
Tänk, att man kan minnas sånt!
Och kvinnan framför mig, hon säger att för henne är Cyklamen likvärdigt med hennes mamma.
"Det var min mors älsklingsblomma, hon hade den i brudbuketten när hon gifte sig och det berodde nog på att dom var så fattiga och min mormor hade en Cyklamen och där fick mor ta blommorna ....", säger kvinnan.
"Vad hette din mamma?" frågar jag.
"Inga ..., hon dog vid sextio års ålder ...", säger kvinnan.
Och då blir det lite prat om sorg och saknad och detta att man verkligen tänker så ofta på sina döda föräldrar, i alla fall om man har haft ett gott förhållande till dem.
Så var min dag i kassan och just såna här dagar bara ä l s k a r jag mitt jobb!
Jag tror att du skulle passa alldeles perfekt som receptionist på en vårdcentral! Det skulle bara vara ett problem, patienterna skulle aldrig vilja gå hem ;) Klart det inte är för sent! Träffade förresten en gemensam bekant idag på mitt jobb, eller iaf via chatten och det var inte herr M utan fru A ;) Ibland är inte världen så stor! Ha en bra kväll :)
SvaraRaderaHoppas de kommer och dricker kaffe. Annars är vi ju nu många som har vägbeskrivningen till dig som kan komma på kaffe!
SvaraRaderaOch förresten, jag har mitt värv på en vårdcentral, i en reception!
Fourmum: oj, ja då vet du ju precis! AP, alltså ,-)
SvaraRaderaFru Hansson: och du trivs?
Fru Hansson igen: ja, ni är såååå välkomna, alla ni bloggvänner som har vägarna förbi! Även om vi inte träffats förut!
SvaraRaderaJa, jag trivs, i alla fall för det mesta! Men jag gör mycket mer än bara står i receptionen, för det hade nog blivit för tjatigt.
SvaraRaderaFru Hansson: ja, och jag skulle kanske ännu hellre ha velat arbeta smo "sjukhusvärdinna", - det fanns sånt en tid -. Å, vilken dröm!
SvaraRaderaDagen till ära så finns din blomma på bloggen :)
SvaraRaderaSå fina mötet som sker där i kassan. Jag förstår att älskar ditt jobb när du får träffa sådana fantastiska människor. Jag tänker lite på Hissen, filmen du vet, nu sitter du i kassan och får folk att prata, börja berätta sina historier precis som det är i dokumentären.
SvaraRaderaOch varje människa har så mycket intressant att förtälja, bara någon lyssnar. Som du gör!