Det var igår som jag berättade om den där lodräta uppförsbacken till Guds Gröna Ängar, den där evighetslånga backen som fick mig att pusta och stånka och mitt vänsterknä att knorra.
Att gå ner igen, ja, det var inte så mycket enklare.
Och halt var det.
Men allt är som bekant relativt här i världen.
I värsta stormen knakade det till och en stor ek dråsade halvvägs i backen intill pv:s mammas sommarhus, det som nu oåterkalleligen är någon annans.
Och herr Göransson den äldre, han kom från Småland med motorsågen i högsta hugg och fällde resolut trädet till marken.., och i två dagar har nu Göranssons mellanpojke ägnat sig åt att frakta hem ovan nämnda träd, fast i bitar.
Igårkväll vid niotiden kom han hem - något slut på - om jag säger så.
Och vedboden är sedan länge fylld .., nu gäller det att skapa utrymme för allt detta!
Inte ett ord ska jag hädanefter nämna om uppförsbacken.
Googlade på Guds Gröna Ängar och föll pladask för detta.
(Ja, det är ju inte allom gifvet att en gång få springa omkring på dylika ängar, lika bra att ni tar er en titt.)
Sommarens blomster på altanen har inte varit något att hurra för.
Men ..., självsådda på något underligt vis, har ett sällskap små penséer (eller violer ...?) hittat ett hem alldeles nedanför trappan till altanen.
Ett par decimeter med blå blommor!
Detta blev nog sommarens största glädjeämne på blomfronten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar