Som vanligt arbetar jag tillsammans med Emmeline när det är helg.
Ååå, där är mängder med kunder under dagen och det handlas batterier, säckar med ved, soppor, ja, allt som kan tänkas behövas om vi blir utan elektricitet under längre tid än vanligt!
Vid tretiden (två timmar kvar till stängning och jag har ont i höger handled och vänster knä .., kanske är det lågtrycket som nu tar sig in i kroppens leder ..?) lugnar det ner sig och då passar Emmeline på att ta fram butikens julgran som ska monteras på modernt vis och så blir den klädd och får belysning (som vägrar att fungera) och jag får låna hennes I-phone för att ta bilder, men se, det mesta blir suddigt, vilket helt och hållet får skyllas på fotografen.
När allt är klart, placeras granen i entrén och då är även chefens mamma Anna-Lisa på plats.
Anna-Lisa har varit postkassörska och är en liten klippa i butiken.
"Ja, ja, ni behöver ju inte stå så där som om ni är straffångar som ska fotograferas!" säger jag när bilden ska tas.
Under påklädningen - Emmeline står bara en bit från kassa 1 -, kan vi småprata lite med varandra.
Det händer nästan aldrig, inte om man är kassörska.
I Ystad kunde personalen på golvet stå tillsammans på lagret, i lilla kontoret eller i charkrummet och man hörde dem skratta och ha så roligt, men själv kunde man nästan a l d r i g prata ostört med en arbetskamrat i mer än tjugo sekunder.
Inte vi i kassan.
Alltså passar jag på att njuta av det där småpratet som gör tillvaron så trivsam.
En annan sak slog mig idag; när jag började i lilla butiken här i Halland, så parkerade jag alltid bilen på ett ensamt ställe .., vid containern.
Dom flesta stod på personalparkeringen en bit bort .., tre, fyra bilar på rad.
Nu .., ställer jag mig också där.
Det beror inte på att det numera är mer ledigt än tidigare just där .., nej, insikten slog mig verkligen .., det beror förstås på att jag känner mig som en i ett arbetslag.
Som en i gänget.
Sånt känns bra.
Har "bara" en klass 1 storm här (Linköping) men tycker det räcker. Tänker på dig i ovädret och hoppas det går bra för er alla.
SvaraRaderaGunilla: detta är det värsta jag varit med om vädermässigt! Vi körde ner till lilla båthamnen, pv ville visa mig Naturens Krafter .., och jag var skräckslagen! Havet stod så högt, så på vissa ställen svämmade det över på vägen och då ska du tänka dig att det är nog 75 meter minst till där det i vanliga fall börjar. Åååå, så rädd jag var!
SvaraRaderaJag förstår dig verkligen Elisabet, jag kommenterade på annan plats att man inte ska vara ute i sånt här.
SvaraRaderaUsch, det är svårt med de här extrema väderlekarna som kommer i ett kör. Nyligen hade vi enorma regnfloder och översvämningar härnere och förra året DOG 150 fransmän när de sveptes med i flodvågorna som rusade fram i normalt stillsamma fåror. Som tsunami såg det ut. I Europa.
Strunta i båten, det går ändå inte att göra nånting kring förtöjningar och annat i sånt här väder, man skadar sig bara.
När det gäller hur folk handlar känner jag igen det. På vår skärgårdsö blev vi ofta insnöade, inblåsta och strömlösa ibland flera dagar i sträck. Man lärde sig att fixa med både vatten, stearinljus, batteriradio, öppen spis och vedspis för matlagning och värme.
Här är vi helt elberoende, kan möjligen laga mat på utegrillen, det känns inte alls lika tryggt!!
Vi tänker på er - verkligen - och hoppas att allt går bra.
Monet: ja, båten är inte hela världen, den var inte särskilt dyr .., mest var det väl för att pv ville se hur det verkligen var. På riktigt.
SvaraRaderaDet var otroligt, otroligt mäktigt, men hemskt. Skrämmande. Och kanske ännu mera i mörker?