Ja, närmare bestämt från vännen Kerstin.
Hon är också en som har vågat; hon har lämnat en lägenhet i stan (med lägre hyra), för att flytta till ett litet hus på landet - vilket innebär större utgifter - men bättre livskvalitet.
"Ja, men det är så här jag vill bo!" säger Kerstin.
Själv velade jag i åtminstone två års tid, innan jag kunde bestämma mig för att flytta norrut, till landet Halland.
Men lite är det så att när man närmar sig sextio .., då finns det liksom inte så mycket tid att vela på; då får man se till att bestämma sig, ja, ungefär så kände jag det.
Så nu säger jag: varmt lycka till där ute på landet, Kerstin!
Hej Elisabet!
SvaraRaderaFörra lördagen anlände jag till Lysekil. Första flyttlasset kom på fredagen - men den svenska firman åkte tidig eftermiddag från Oslo utan att ta med allt!! På tisdagen åkte jag tillbaka till Oslo med buss. Anlitade en norsk firma med bara en "gubbe". Han kom 18:00 och vi var i Lysekil vid midnatt med resten av sakerna!! Puh! Puh! Som tur var, så var han jättetrevlig och hjälpsam, och hade en fantastiskt intressant livshistoria (något som jag vet att du också sätter stort värde på!)- vi utbytte livshistorier under på väg till Lysekil.
I dag fick jag brev om att jag igen är skriven i Sverige. Detta är jag glad för, och jag ångrar inte på flytten. Det är fantastiskt fint vid havet!! Det är bara så att jag efter alla ansträngningar har fått en ganska stark reaktion. Det slår ju in över mig också med ojämna mellanrum att min mann är död sedan i sommar! Det tar nog lång tid före det avtar i styrka. Men som sagt: Jag ångrar inte på flytten till havet!!
Många hälsningar från Monica i Lysekil