Halv elva ...

... blir det promenix med harry.

Utanför Det Väldigt Nybyggda Huset inte långt härifrån, möter jag ett äldre par; grannar som bor längre ner mot havet till.

Dom har varit på promenad och eftersom nybygget nu är avklarat och där är tomt på arbetare, ja, där är helt öde .., har dom tagit sig en liten titt ( i smyyyyyg) och det är vad jag också gör.

Jag tittar in genom fönstret som är jättelikt!

Allt där inne är klinker, trä eller glas och trappan (utan räcke) till övervåningen, fordrar livslångt medlemsskap i de helnyktras förbund, annars finns där en uppenbar risk att man dråsar rakt ner i marmorgolvet.

Det blir ett vackert hus eller hem, men mera hus än hem kanske, ty det tycks ungefär lika ombonat som i en obduktionssal.

Nåja, det blir nog bra.


Här är lilla huset alldeles intill och stigen ner mot havet.
Frost på marken och i gräset.
Fläckar som är glashala .., jag tänker att jag absolut inte får ramla och bryta någon handled, nu, när vi redan är kort om folk på jobbet.


Så här ser det ut.



Och så här.
När jag står här, hör jag ljudet från grävmaskinen nere på ängen, den som gräver upp buskagen av vresrosorna.


Och så sista svängen hem ..,. harry leker med en pinne .., hittar frusna hästlortar och struntar blankt i mattes protester ..., allt medan hon gör sig redo för en liten film, så där för att visa hur finurlig den där svansviftande krabaten är.



I Australien såg jag en gång en vallhund - modell Jack Russel - som nästan flög sidledes genom ett stängsel .., och harry, han har också förstått hur det går till.