Godnatt!

Nu ska jag lägga mig och lyssna till reprisen av Sommarprogrammet.

Mark Levengood.

Det blir nog bra.

Hemkomsten ...

"Återkomsten" heter en rysk film som jag såg för ett antal år sedan .., vilken film det var!

Den kommer jag att tänka på när jag skriver rubriken här ovanför.

Så här skrev jag om filmen på den där sidan där filmintresserade höll hus.
(www.filmpunkten.se)

Elisabet

Betyg:

Detta är den vackraste film jag någonsin har sett.
Jag har aldrig så förundrats över hur unga människor kan vara så suveräna som skådespelare. Och jag har inte på tjugo år hojtat så högt i en biosalong; inte bara en gång, utan två.
Den är sanslöst vackert filmad. SANSLÖST.
Och den är utan tvekan, en av dom helt klart bästa filmer jag sett i mitt 50-åriga liv.
Efteråt var luften slut i salongen.
Hjärtat till brädden fyllt av.., nåt märkligt.
Och den ska på inga vilkors vis ses på DVD, då kan man lika gärna låta bli.

Nåja.

En tuff arbetsdag blev det och egentligen två kassor igång hela tiden.
Det kändes som om jag skulle ramla omkull innan klockan blev 18.00 och vi kunde stänga.

Fyllde moppens bensintank och susade hemåt.
Tanken var att vi skulle åka till Ugglarps Camping och äta något gott där (en barservering finns tydligen ...?), men jag orkade inte.

Så snart jag parkerat moppen, kom sigge och pElle lullande och mötte mig.
Ååå, dom vet precis vad som väntar .., och på trappan vill pElle genast komma in .., medan sigge nilsson mornar sig lite.

Nu har jag vilat och känner mig aningen piggare.

Två dagars ledighet väntar .., hjälpas, så härligt!

Igenkänning ...

Häromdagen i kassan.

"Vill du ha en kasse ...?" säger jag.

"Joåå", svarar kvinnan.

"Men får jag fråga .., var kommer du ifrån ...?" fortsätter jag.

"Från Arvidsjaur, men jag bor i Göteborg ...",. svarar hon leende.

En gång hette hon Lundqvist i efternamn.

Uttalas på hemifrånvis som "Lunnkvist" (alternativt "Lungkvist"), med betoning på un:et .., som i hund.

Andra kunder smajlar.

Och nu .., ringer Kjell till Ring-så-spelar-vi.

Han säger "hej" och jag säger till pv ..."han är från Jämtland".

Jodå.

Visst är det förunderligt .., detta med igenkänning!

Ett enda ord och man hör skillnaden.

Dagen efter ....

Sover oroligt.

Tittar på klockan.

Friska vindar och mulet ute.

Ring-så-spelar-vi från radion.

sigge äter frukost.

Och snart stundar jobb.

Kvart i tio till kvart över sex.

Ibland känns tillvaron mest som ett ekorrhjul.

Ibland, alltså.

Midsommardagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Citronerna är tänkta till flädersaften.

Och ja, det är sannerligen dags för fönsterputsning.

Midsommarafton, akt 3.

Kväller

Nere på ängen är allt nu över.

Kvarglömda blommor på marken.

Friska vindar från väster.



Och annorlunda utsmyckning mot för hemma.

Hemma i Malå, alltså.


Sen går vi hemåt och pv har på sig ulltröjan från Irland och det blåser rakt igenom densamma och jag plockar några röllekor och i handen har jag den upphittade (eller kvarglömda) buketten.., från en av sommarstugorna syns människor runt ett matbord .., det doftar grillat och på kullen - vid det gula huset - möter pElle och sigge nilsson .., och väl inomhus bjuder pv på gin & tonic och jag är glad att jag inte börjar arbeta förrän 9.45 i morgon.

Allt är bra.

Ja, ungefär så här.

Uppdaterat: tittat på långfilm med Dustin Hoffman och Emma Thompson ("Last chance Harvey").
Emma Thompson är en verklig favorit hos mig, men nix, det här var - eller ville väl vara - en mys-pys-film .., men jag tycker att Dustin Hoffman egentligen bara hade två ansiktsuttryck och på det hela taget var det helt ointressant.
Och såna här scener på bussar, tåg eller flygplatser där någon ska hinna ifatt någon annan och bedyra denna sin kärlek (Crocodile Dundee .., Slumdog Millionaire och säkerligen många andra) har man sett hur många gånger som helst, nej, det går jag inte på.

En knapp 2:a får den.
Pv (som inte är så cynisk ...) säger ..., "en 3:a".

Midsommarafton, akt. 2

.... blir SVT:s repris av "Polisen i Strömstad" med fullkomligt underbara skådespelare.

Tänk, att den håller ännu och är i mina ögon bättre än Morden i Midsomer.

Mellan varven kämpar vi med Aftonbladets korsord från förra fredagen.

Knepigt, knepigt.

Ett extra-fredagsfönster ...

... som finns i ett nybyggt hus på Ekerö.

Och i det lilla huset finns en liten hund som heter Nelly och som minsann modigt vågar gå uppför trappan till övervåningen, men inte ner.

Då blir det för hemskt!


Foto: Nellys matte Anna, som även tog den övre bilden.

Ja, så här ser det ut då och gissa hur roligt det är för en liten terrier?

Nej, just det.

"Stickprovsundersökning ..."

På den där dejtingsidan där jag befann mig för flera år sedan, där skulle man bland annat beskriva sig själv.

Sånt är ju inte alldeles enkelt och särskilt objektivt blir det inte heller.

Att man nog inte skulle hitta mig vare sig på golfbanan eller i någon gympalokal (ni anar inte hur många våldsamt hurtiga män som hörde av sig, kanske såg dom här en chans att verkligen få briljera!) och att jag löser korsord med kulspetspenna, det berättade jag i alla fall.

Det där sista tycker jag säger ganska mycket om en människa.

I alla fall om mig.

Ty helt ärligt det nog så att jag inte har tålamod att sitta med blyertspenna och suddgummi .., jag vill tro att det löser sig ändå och om det nu skulle råka bli fel (som vid ordet LID på bilden här ovanför, t.ex) så kan man ju alltid bara ändra lite.

Med andra ord har jag ganska bråttom.

Det kan ju förvisso också tyda på att man lider av något slags storhetsvansinne och inbillar sig att man klarar allt ..., eller att man i grund och botten är rätt positivt lagd och tror att det mesta ordnar sig, även ett korsord.

Eller så är man inte så pedantisk att det stör med lite ändrade bokstäver?

Idag var krysset ovanligt enkelt, men också lite finurligt.

"Lindrad" blev t.ex. allé.

"Hamburgare" = tyskar.

Kul!

(Men se Aftonbladets kryss från förra lördagen, det håller på att göra oss tokiga! Sååå knepigt.)

Ingen beslutsångest ...


"Vill du följa mig till Gränna en måndag i juli och vara med på en guidad visning/vandring, anordnad av turistbyrån och med sportigajenny som guide?" frågar jag pv.

Till Gränna är det kanske tjugofem mil, enkel väg.

"Ja, det kan jag göra ...", svarar pv.

Och så var det bestämt.

Sånt gillar jag.

Tårtan ...

"Ska vi inte ha nån midsommartårta ...?" säger pv förvånat.

Jaha, ja ..., det har jag inte tänkt på.

Jag tillhör ju dom som skulle kunna äta varm korv med bröd på midsommarafton.

"Men det är ju bara du och jag .., ska vi ändå ha en tårta ...?" frågar jag.

Jodå, det tycker han.

Minsann.

Det är kanske tur att en i sällskapet håller på tradtionerna.

För mig är midsommarafton inget särskilt.

Som lillflicka följde man pappa (mamma arbetade alltid) till Hembygdsgården och det var lotterier, dans kring stången och miljoners mygg och sen hem igen.

Som tonåring blev det väl Borgen med någon känd orkester, typ Sven-Ingvars.

Och som nittonåring var jag själv mamma, bodde i Kungsängen och nu blev det ny hembygdsgård och nytt firande, dvs, när vi inte tillbringade den här helgen på Tjörn i Bohuslän.

Hur många midsommaraftnar som helst har jag arbetat, eller så har man arbetat dagen därpå, så något våldsamt firande har det sällan varit.

Tillsammans med pv blev det Samlad Tropp och dragspel och gitarr och massor med sång, tills Gunvor gick hädan och nu står sommarstugan där och väntar på rätt köpare och själva firar vi på stillsamt vis .., pv klipper oxelhäcken och jag har bakat tårtan och så ska jag läsa boken av Anne Tyler som jag har påbörjat och DN:s korsord blir det nog också.

Men alla ni som följer traditioner och har stora kalas och hela rubbet .., ha nu så jättetrevligt!

Själv njuter jag av lugn och ro.

Från radion strömmar musik och det är prat om Saab (helt ärligt, skulle någon komma på idén att be regeringen stötta Ica eller Konsum om dessa vore nära konkurs ... - en biltillverkning som inte har burit sig på många år och än mindre nu ... -, nej, det tror jag inte på, fast jag själv är en stor fantast av bilmärket Saab) och Ulf Lundell sjunger om kärleken som förde oss samman.

Ett fönster står på glänt.

I soffan Ektorp ligger pElle och sover.

Jo, det känns bra.

Cecilia hade rätt ...

Ni minns kanske att jag undrade över den här vitblommande växten, den som kom i en liten fröpåse (modell Liptons te) och helt övertygad var jag om att detta var rent ogräs.

Men Cecilia N .., hon visste.

"Det är nog bovete?" skrev hon.

Nu har jag tagit mig en närmare titt.



Jodå, se här bara.

Hjärtformade blad och likadana blommor!

Överraskad ..

pElle har världens minsta öron .. men titta, så stora öron hon har!
Även igår hälsade hon på .., då var det pv som gav henne mat.


I morse, när jag inte kunde sova, utan satt här vid datorn och bland annat mejlade med AP, som inte heller kunde sova, öppnade jag ett fönster så att en "långbeneskrank" kunde ta sig ut.

Fönstret fick stå på glänt.

Sen gick jag härifrån en stund och döm om min förvåning, när jag återvänder till köket och har en liten hungrig kattmadame runt benen!

Det tog en stund innan jag förstod varifrån hon kom .., men det insåg jag bums, när hon - efter intagen frukost - med ett elegant skutt hoppade upp på datorbordet och sedan ut genom det öppna fönstret!

På vägen dit mötte hon en något förvånad sigge nilsson som inte trodde sina ögon!

"Va? Har hon flyttat in ...!"

Den besökande katten (som snart känns som vår) reste ragg och fräste lite mot sigge och sedan var hon försvunnen.

Vi bävar för att hon en dag kommer med åtta små kattungar i släptåg.

Och en inköpslista ...

En något annorlunda lista, just för att dom allra flesta har stor bokstav i början på allt som ska inhandlas och oftast skrivs det uppifrån och ner.

Jag tror att detta är en rationell människa.

Dagens fönster ...

I skrivande stund är klockan 04:19 och det är som vanligt .., jag vaknar vid tretiden och känner mig pigg .., ligger där under täcket och lyssnar till småfågelkvittret och till vinden och mellan varven även till ösregnet.

Mellan pv och mig ligger pElle.

Och vid fyratiden kommer sigge nilsson och jaaaamar och vill ut.

Det är då som jag kliver upp.

Och här sitter jag nu och regnet har upphört, men himlen är mörkt gråblå, det känns mer som höst än som midsommarafton.

Fönstret finns på Ven och det var jag själv som tog bilden.

Det var då som solen lyste så vackert.

Som en luftballong ...

Efter jobbet (två kassor igång mest hela tiden och ofta tre ...) tar jag moppen och kör mot Gullbrandstorp, till mopedförsäljaren.

Halvljuset - och även helljuset - strejkar mellan varven och jag tror att det är lampornas fel?

Den här ägaren är ingen som möter kunderna med ett leende, tvärtom, det är på gränsen till att man känner sig i vägen.

Och nu har han bråttom .., han ska på ett möte klockan tre och det är bara tjugo minuter kvar och "förresten har din sambo varit här och köpt lampor redan ...!" säger han, nästan på gränsen till bryskt.

Jaha, ja.

Så jag vänder hemåt igen och det blåser förfärligt starka vindar, så där så att man ibland vinglar till och för min inre syn ser jag mig själv dråsa i asfalten och jag tänker på hur ont det ska göra och tänk, om knäet kraschar!

Anoraken är ett välsignat plagg i blåst, men ibland förvandlas den till ett luftskepp .., ja, det är inte långt ifrån att man lyfter och seglar iväg, så där som Mary Poppins!

Nu är jag ledig tills på lördagmorgon.

Och precis hela dagen har jag nynnat på signaturmelodin till det här helt fantastiska programmet. (34 sekunder in på bandet börjar melodin ...).

Det här med Saab .....

Det är som en utdraaaaagen förlossning där nånting har gått snett.

Arma anställda!

Dagens inköpslista ...

... kommer - liksom gårdagens - också från Skåne.

Av handstilen att döma .., kan man nog utgå från att den här inhandlerskan är något äldre än den förra.

Om jag vore grafolog, skulle jag gissa att detta är en människa med gott om positiv energi.

Men nu är jag ju bara kassörska.

Listskriverskan hittar ni här.

(Jag tänker också att detta är någon som har gott om tid, då inköpen delas upp på olika ställen. Undrar just vad det blir för gott av det där längst nere till höger .., med klammer runt ...?)

Torsdagsfönstret ...

Från ön Ven, utanför Landskrona, tittade fru Hansson in i en fiskarbod.

Eller mer som en "konstnärsbod".

Och vips, hade hon fångat ett fönster!

Tack och bock!

En inköpslista från Skåne ...

Somliga är lydiga .., rent av underbara!

Det tackar man ödmjukast för.

Morgonpost ...

Innan pv ger sig av för "sommarskole-arbete", kommer han upp med gårdagens post.

Ojdå, den hade vi glömt att ta in!

Och där finns ett stort, vitt kuvert och jag blir så förvånad ..,. tills jag ser vem som är avsändare!

Å, det är ju den här madamen!


Och frimärken med valören 3.10!!

Alldeles skamlöst hade jag nämligen önskat mig ett exemplar av församlingsbladet, det som den sångglada avsändaren har varit redaktör för.
(Men inte längre är ..., nu är det slut på det roliga.)

Och nu kom det verkligen!



Det visade sig vara ett intressant litet blad och där fanns just sånt som jag själv gärna hade velat läsa i ett församlingsblad.

T.ex vittnar den sång,- och dansglada Flora från Burundi om sin tro.



I Dronthems församlingshem har småttingarna skrivit "bönekort".

Om "lenktan" efter en döda katter, t.ex.

I kuvertet finns även en cd-skiva som jag i skrivande stund lyssnar till.

Musik där Bloggblad har skrivit texten!

Se där .., vilken present en alldeles vanlig onsdag i mitten av juni!

I kundkorgen ...

Om att hålla koll ...

Plötsligt en eftermiddag kommer Emma ihåg hur man frågade efter notan.

När Emma och hennes mormor - som är jag - tillsammans reste till den grekiska ön Kefalonia, då skulle vi vara borta i två veckor.

Den allra första kvällen satt jag på sängen i hotellrummet och fördelade den inte alls så storslagna reskassan i ett antal kuvert.

"Så här mycket får vi göra av med per dag och blir det över .., så lägger vi det till sista dagarna, då kan vi slå på stort ...", förklarade jag.

Emma loooog.

Många skulle säkerligen gapskratta åt den varianten av ekonomisk planering, men den fungerade jättebra!

Dessutom blev det en sport att se till att vi fyllde det där "sista-dagarna-kuvertet".

Och det fungerade!



Vi fick verkligen pengar över och åkte på tre heldagsbåtturer, åt gott och mådde som prinsessor.

I det läget var jag ensamseglare och kanske var det därför det var så oerhört viktigt för mig att ha stenkoll på ekonomin. Att pengarna skulle räcka.

(Vilket jag har nu också .., jag vill aldrig känna att jag har så lite pengar att röra mig med, så där som första året efter skilsmässan!)

Allt detta, den där resan till Grekland och alla kuverten med semesterpengarna, tänker jag på när Greklands ekonomi nu löper amok.

Aldrig någonsin i mitt femtiosjuåriga liv har jag förundrats så över hur ett helt lands ekonomi kan tippa överstyr på det här vanvettiga viset, som nu i Grekland.

Jag fattar det inte!!

Hur kan politiker låna upp så svindlande mycket pengar, utan tanke på att allt ska betalas tillbaka ...?

Och hur kan människor i samma land inte förstå att nu måste det till en ändring?

För mig är detta helt obegripligt.

Och - jepp - till politiker utan vett och sans och som strör pengar omkring sig, skulle jag gärna tipsa om kuvertmetoden!

Jag tror att jag ska slå en signal till herr Papandreou.

Dagens fönster ...

.... kommer från Västmanland .., detta landskap där det fullkomligt vimlar av vackra hus!

Titta bara, vilka timmerstockar som huset är byggt av!

Och vilken ljuvlig färg!

Ulrika - nöjd och glad med tillvaron -, höll i håven.

Den där fröpåsen ...

Mian, hon vet förstås: den här blå skönheten är en Honungsfacelia.
(Ja, nu blev den plötsligt en skönhet.)

... från danska firman .., den som utlovade en vildblommande äng, ja, jag säger bara det.

Först blev den (plätten där vi hade sått) bara gul och vi tänkte att det här ser ju ut som ogräs.

Sen tyckte vi att det liknade raps!

Och jag sa till pv att undrar just hur roligt firmans anställda har när dom packar ogräsfrön i små, små påsar och levererar dem till godtrogna svenskar som inbillar sig att dom ska få en fin blomstrande äng på tomten!

För min inre syn såg jag hur dom låg dubbla av skratt.

"Åh, nu har vi fått ännu en order, hahaha!"


Och den alltid så minnesgoda Cecilia N, hon gissar att detta är Bovete.

Idag har vi dock upptäckt två blommor till.

En blå variant (övre bilden) som nästan liknar en tistel, men bara nästan.

Och så en rosaröd liten figur. (nedre bilden).

Det tar sig.

Någon som vet vad detta är för ..., ja, blommor?

Mera Greta ...

"De e bara en tlasa ...." (en trasa, menar hon nog ...).

Ni minns väl lilla Greta som fick rida på Annas häst Taurus?

Hon som var "lite lädd".

Å, nu ska hon minsann ha picknik.

(Och jag ler åt herrarna som inte förstår att det är "mat" hon lägger på bordet, inte alls någon duk. Ja, sen blev det kanske en trasa ...).

Eftermiddag ...

Efter alla regndagar har varmvattnet sinat.

Nu eldar pv i pannan.

Själv ordnar jag med middag och lyssnar till musik som gör hjärtat glatt.

Här och nu ...

Nästa gång ska jag lägga maskmedel (för avmaskning, alltså) i maten.


Lillkatten, den som är så mager och alltid så utsvulten, har inte synts till på två dagar.

Inte sedan regnet kom.

Nu uthärdar hon tydligen inte längre och struntar i att såväl pElle som sigge nilsson vill skrämma bort henne, så när jag öppnar dörren för att släppa in husets två kattherrar, kommer hon springande efteråt.

Oj, så hungrig hon är!!

Det torde väl sluta med att vi har tre katter, men det gör inget.



Och pv kommer hem med röda rosor.

Sånt är jag inte alls van vid och blir alltid lika .., ja, nästan generad.

Men glad.



Pensionatsvärden, tillika herr cyklisten, är minsann också glad; han har nämligen just idag införskaffat sig ett stycke våtdräkt.

Nu är det alltså Vansbrosimmet som hägrar!

Och limegrönt i sidorna .., då tänker man osökt på Mian.



Så här stilig blev han i den nya utstyrseln.

(Jag behövde minsann inte be honom två gånger att posera ,-)

På väg hem från jobbet ...

... stannar jag till vid hästhagen.

Det är just före Backalyckan.

I hagen går fyra hästar och efter en stunds funderande ("ja, ska man verkligen våga sig fram .., den där människan har ju nånting konstigt på huvudet?" tänker nog lilla fölet) vågar sig sällskapet fram till staketet.

En bra stund står jag där och småsurrar med dem.

Fölet har exat samma teckning som sin mamma.

Samma vita "stjärna" i pannan .., samma vita strån på höger bakben.

Nej, något svar får jag inte.


Och inte långt från jobbet, just vid korsningen där jag svänger in till Haverdal, ser det ut så här.

Där ligger korna och sover och tycks ha det så skönt.

Regnet hänger i luften, men jag klarar mig hela vägen hem.

Dagens fönster ...

..., kommer från Västerbotten, nämligen bestämt från Bureå.



Och det var Anitha som kom ihåg att ta med fönsterhåven.

Åå, tack så mycket! säger jag.

På den där skalan ....

Hotellbalkongen i Kokkari/Samos, i Grekland.
"Hej pappa! Hur gick det för AIK ...?" frågar Emil.
Året var 2007.

Om tre dagar fyller lintotten 12 år.

För fyra år sedan satt vi på hotellbalkongen i Grekland.

Det var han och jag och vi delade dubbelrum och till havet var det tio meter, inte mera.

Nu är han snart inte det minsta liten längre och rösten har förändrats.

Den här kvällen telefonpratar vi .., om AIK och Djurgården och om den kommande födelsedagen.

Han och Emma ligger ensamma i sin pappas och mammas säng och tittar på "Johan Falk" och för Emma berättar jag om Gunnars spanarbin och jag får veta att hon i morgon ska träna småtjejer i fotboll och på den där skalan från 1 - 10, hur lycklig hon är, eller hur hon trivs med livet i allmänhet, svarar hon (lite skrattande .., hon är van vid den frågan ) .., "nio".

"Du vet mormor, det där sista som fattas är för att jag är förkyld ...", förklarar hon och jag hör leendet.

Emil svarar "tio".

Själv säger jag ... sjuochenhalv.

Det är det eviga regnandet och att det nu är slut på ledigheten som drar ner det hela lite.

Färgglädje ...

... i Köpenhamn.

Men inte idag.

Nu har jag läst ut boken.

Sista trettio sidorna hade jag konstant en klump i halsen och jag hade svårt att förklara handlingen för pv utan att börja gråta.

Funderar på att skicka boken till geriatriska mottagningen i Ystad, eller till Ejderns gruppboende, så där så att anhöriga kan få låna och läsa.

Betyget för "Fortfarande Alice" av Lisa Genova, blir 9 av 10.

Här handlar det om igenkänning rakt av.

// När mamma var sjuk tog jag kontakt med geriatriken i Ystad och frågade om där inte fanns någon slags stödgrupp för alzheimeranhöriga? Nja, det fanns inte. Inte direkt. Men ett möte skulle hållas och där stod en manlig läkare och visade diagram och berättade om plack på hjärnan och allt var oerhört kliniskt; det berörde mig egentligen inte ett dyft.

Det hela blev inte intressant förrän några ur publiken fick ställa frågor och diskutera .., det var ju egentligen vi själva som var (eller skulle komma att bli) dom verkliga experterna och alla hade olika utgångspunkter och erfarenheter, ty våra mammor eller pappor eller maken eller makan som var sjuk, var ju alla i olika faser av sjukdomen.

Och det var just det, det där samtalet, jag hade önskat mig.

Små grupper, inte fler än tio personer kanske, som kunde träffas med ojämna mellanrum och i all enkelhet och där man fick chansen att prata av sig och lyssna till andras erfarenheter.

Mammas besök på geriatriska mottagningen var nog bra, men ibland undrade man ju.

Hur kunde t.ex en ansvarig läkare på en sådan avdelning ordinera läkemedelsdosett till en Alzheimersjuk patient som inte har en aning om vilken dag det är?

För mig är det så oerhört korkat, att jag saknar ord.

Solparasoll ...

Jo, jo.

Hjärtevärmarbilder ..

Det får bli en repris.

Jag blir så innerligt, innerligt glad av lilla Greta.

Och skräcken att det drabbar en själv ...

Mer från bokhögen.

"Fortfarande Alice" av Lisa Genova ..., en bok som handlar om detta att drabbas av Alzheimers sjukdom.

Har man själv varit i närheten av herr Alzheimers skugga ( i mitt fall mamma), så är det näst intill outhärdligt att läsa den här boken.

Allt känns igen!

Precis allt.



Jag känner igen mammas skräck .., jag känner igen ångesten inför varje kvartalsbesök på geriatriska mottagningen där olika tester utfördes ..., att rita hur mycket klockan var (helt omöjligt ..., allt blev fel på den där teckningen!) .., att upprepa upp ord som läkaren nämnde (klocka, kam, hårborste, nyckel och bil ...), ångesten över att inte veta vilken årstid det var ., vilken veckodag ..., och jag minns raden där det stod "skriv en valfri mening" och mamma skrev ..."ja, så här illa ställt är det med min hjärnkapacitet".

Det var i början, när hon hade kvar förmågan att uttrycka sig.

Men klockan, den blev helt fel.


Ett ögonblick av klarsyn.
Och n ä r h e t.
Mamma och Anders.

Jag minns också kuratorn som satt mitt emot mig i sitt arbetsrum och som bad mig berätta - helt ärligt -, hur jag uppfattade mammas situation.

"Stannar det här mellan dig och mig?" frågade jag.

"Ja, självklart!" sa kuratorn.

Självklart.

Och jag berättade.

En timme senare, när mamma var klar med läkarbesöket - vi hade suttit och väntat en stund -, öppnades dörren till kuratorns rum.

Nu var det mammas tur att få tala med henne.

Själv satt jag i en ergonomiskt utformad fåtölj och bläddrade i någon veckotidning.

Från rummet mitt emot hördes lågmält prat.


Det var så här det kändes.
Man ville skydda sin mamma.
Ge henne all kärlek den tid som var kvar.

Jag tänkte på hur det skulle kännas, detta att vara utsatt för olika tester .., tänk, om det vore jag själv och något av mina barn skulle skjutsa mig till sjukhuset och få berätta hur det var fatt med mamma .., hur dom skulle få vara med vid testerna och se alla mina tillkortakommanden?

Är man utrustad med minsta lilla fantasi (eller empati), är det inte svårt att förstå känslan.

Efter en halvtimme öppnades dörren och mamma kom ut i väntrummet.

Hon såg trött ut och i handen höll hon två A4-papper.

"Kan du hålla dem medan jag går och kissar ..?" sa mamma och jag tog papperen och tittade lite förstrött på vad där stod.

På en av raderna kunde jag läsa: "Patientens dotter Elisabet uppger att hennes mor - Ann-Gerd - har förlorat känslan för personlig hygien ...".

Allt som jag i förtroende hade berättat för kuratorn, stod nu på pränt i svarta bokstäver.

Detta skulle alltså min mamma få läsa.

Förrådd av sin egen dotter!!!

U t l ä m n a d.


Bild från nätet.
Jag utgår ifrån att den visar förmågan att visa/teckna tid, under olika faser av Alzheimers sjukdom.
Just så såg det ut för mamma.


Hur enkelt är det inte att sätta sig in i hur det skulle kännas att läsa detta för den drabbade?

Vilken total okänslighet!

Jag tog papperen, rev dem i små, små bitar och slängde dem i en toalettstol och till madame kuratorn ..., hade jag därefter n o l l förtroende.

Allt detta tänker jag på när jag läser boken.

(Femtio procents ärftligt av Alzheimers sjukdom, läser jag också. Inte så värst inspirerande. Vid midnatt lägger jag boken ifrån mig och kryper närmare en sovande pv.)