Och ute är det gråmulet, som om världen vore insvept i nån slag mjölkdimma.
Vi går ner till havet och harry får springa på stranden .., upp på badklippan skuttar han och jag ser ännu fler sjöfåglar idag - gräsänder är det - (ännu inga ejdrar) och längst uppe på hällen sitter en kråka och spanar ut över havet.
Stranden är översållad av ilandflutet skräp; nästan allt är av plast, men lite för sig själv ligger en tappad fågelfjäder och jag lyfter upp den och låter den vila i min högra ficka.
Nu tar vi baklängesvägen hem.
Förbi lilla båthamnen (tre bilar parkerade, jaha, då jobbas det nog på att laga taket till den lilla ljugarboden) ..., och in i hagen där björnbärsriset av och till fastnar i min halsduk .., harry får springa som han vill och inte en kotte möter vi!
Så framme vid nästa grind och förbi sommarhusen .., räknar alla postlådorna - med adress Kvarntorpsvägen - .., åkrar på ömse sidor om oss .., tunn is över vattenpölar .., och jag gömmer mig för harry och han hittar mig bums .., och så sista biten hem, raka spåret på grusvägen och grisstallet på höger sida och kustvägen ett par hundra meter bort.
På stranden.
Vi möter bonden som kommer körande med sin traktor och jag tar harry och hoppar upp på gräsvallen och när bonden kört en bit, släpper jag harry som blir skvatt galen och springer efter såväl bonde som traktor och jag rooooopar och roooopar och när traktorn väl stannar där framme vid stallet, då blir harry rädd och kommer tillbaka med svansen mellan benen.
Vid "polska ambassaden" står en tankbil och fyller på olja i den stora villan.
Det brummar rejält när vi passerar och hunden vid min sida är inte särskilt kaxig.
Duvor flaxar iväg .., på lagårdstaket sitter ett sällskap kajor .., jag hör småfåglar kvittra.
Men snart ska snö komma, säger den lockige Per-Erik i SVT och jag tänker att jag måste komma ihåg att köpa hem fågelfrö.
Sista biten uppför backen till det gula huset.
Som alltid har jag tagit på mig för mycket kläder .., i anorakens stora fickor ligger såväl mössa som vantar och halsduken håller jag i högerhanden .., och se där, där kommer pElle och möter oss och när vi väl är inomhus och jag dragit av mig anoraken, känner jag svettdoften från mig själv.
Det doftar mamma.
När du ändå köper fågelfrö: skall du inte köpa en höbal också?
SvaraRadera:-)
Rexxie: aldrig mera!!!!!
SvaraRaderaDu beskriver allt så bra att man nästan tror att man är där själv.
SvaraRaderaOch sista meningen. Rakt in i hjärtat.
Här är en till som ofta "paltar på sig" som mamma brukade säga.
SvaraRaderaTycker inte om att frysa när jag är ute och går - det förtar njutningen för mig som är en frusen stackare...
Och ofta är jag då lite svettig istället när jag närmar mig hemmet.
Ja här är vi verkligen helt inbäddade i dimma idag, precis som ni.
Varma hälsningar!
POESI!!!!!!!
SvaraRaderaTack
Jag tyckte jag gick bredvid dig en stund.
Instämer med Jessica; sista meningen...oj oj det vred om i hjärtetrakten!
Du vet kanske att jag undrade för ett bra tag sedan var du hittat din vita anorak....
...ingen vit sån där gedigen har jag hittat ännu, min farbrors gamla hänger i källaren minst 4-5 nummer för stor tyvärr.
Fantastiskt fin den översta bilden!!
SvaraRaderaJessica, SoF, Biggan B och Monica i Lysekil: såna här promenader blir till .., ja, som terapi, antar jag?
SvaraRaderaOch Biggan: min anorak är alldeles för stor, men det struntar jag i .., jag är ju rund och frodig och avskyr när det straaaaamar ,-)
Oh, våra barn på dagis blir jätteglada om det kommer snö. De har försökt åka pulka på gräset idag...
SvaraRaderaJa, jag blir förstås också glad. Känner mig ju rent lurad på vintern.
Och vad härligt med stranden sådär nära!!!
Åh vilken fin promenad! *avis*
SvaraRaderaDen där vägen, så fantastisk vacker. Och en anorack har jag också, en röd som passar. Över den sitter för det mesta en reflexväst, så jag syns, när jag cyklar till jobbet. Det är inte vackert, men så får det vara, jag vill hellre komma hem hel än bli påkörd.
SvaraRadera