"Älskade lilla mamma!
Egentligen letade jag efter en helt annan bild, men så råkade jag se den här och sen kom jag som av mig. Precis på pricken kommer jag ihåg det här ögonblicket.
Du hade varit så förfärligt förvirrad och deprimerad och knappt yttrat ett ord och så beslöts det från läkarhåll att du skulle utredas lite mera, ja, kanske få en annan medicin ..., och så hamnade du på geriatriska avdelningen på Ystad lasarett och jag fick följa med och tänkte .., det kommer aldrig att gå - att byta miljö så där abrupt -, du som då bott på gruppboendet i ett par års tid.
I sju dagar skulle du vara där.
Och du fick ett eget rum och en larmmatta lades på golvet nedanför sängen.
En bra stund fick vi vänta på doktorn.
Det visade sig vara en ung läkare - det är han som är på bilden - och han bemötte dig med den allra största respekt .., han hade läst i papperen att du arbetat som sjuksköterska och han satte sig på huk och sa ..."Goddag Ann-Gerd, jag ser att vi har varit kollegor!"
Och du blev så innerligt glad och till min förvåning började du prata, alldeles kloka saker var det som kom ur din mun och jag förstod ingenting.
Du var den du en gång hade varit.
Den unge läkaren frågade dig om ditt arbete i Bolivia och om lite annat och du fortsatte att svara så oerhört redigt.
Efteråt, tog han dig i hand och tackade för pratstunden och vi blev sittande ensamma i ditt rum, bara du och jag ..., och plötsligt hade alla dina ord tagit slut .., åååå, du var så trött, så trött och du slog händerna för ansiktet och tårarna rann nerför kinden.
Jag förstod precis.
Det hade tagit på, det där att verka normal och orka vara redig.
När jag skriver dom här raderna, sväljer jag gång på gång på gång.
Och en sak ska du veta mamma, jag har aldrig, nej aldrig .., känt sån kärlek för dig, som just i den stunden.
Elisabet."
Och en av de sista dagarna på den här underbara avdelningen med bara tre patienter och gott om tid för personalen att hinna med .., så kom Anders och hälsade på mormor.
S o m hon älskade honom!
Vart har nu den där näsduken tagit vägen...?
SvaraRaderaKram/SoF
Och så grät jag en liten skvätt när jag läste det här. Du skriver så underbart om din mamma. Din kärlek känns ända hem till mig.
SvaraRaderaOj, så fint. Så väldigt fint!
SvaraRaderaOj, det där gick rakt in i hjärtat.
SvaraRaderaSå,så vackra ord om din mamma.
Kram, Jessica... som torkar tårarna.
Jag får en klump i halsen...
SvaraRaderaKram
Jag var tvungen att gå och hämta papper och torka tårar och snyta mig. När jag läser raderna här ovanför förstår jag att jag inte var ensam om att reagera så.
SvaraRaderaBlir så rörd så rörd. Så gripande minne och så fint du skriver.
SvaraRaderaFinns inga ord ....<3
SvaraRaderaSå berörande skrivet! Så fint och bilden på Anders med sin mormor, blicken i hennes ögon och hans leende....det blir vått under ögonlocken här med!
SvaraRaderaFår såna minnen från min mamma....
Skala lök eller läsa när Elisabet skriver om sin mamma. Det kvittar.
SvaraRaderaMen man luktar inte likadant om händerna när man suttit här.
Jag ser att det inte bara gäller mig.
Oj vilken känsla även jag får för din mamma. du skriver så bra....
SvaraRaderaTack för den stunden.....
Kram Evai Tyresö
Oj oj, Tack Elisabet!
SvaraRaderaMed en klump i halsen, känner igen känslan...
Kram
Jag blir också lite uppmjukad i själen... snart är det 19 år sen min mamma gick bort. Hon och din mamma hade trivts med varandra, det vet jag.
SvaraRaderaJust sådär gjorde min mamma en dag på slutet när hon inte alls förstod vad som hände omkring henne, när en sköterska började fråga om gamla tider. För nån timme var hon helt klar och berättade hur redig som helst.
Finaste mormor.
SvaraRaderaJag brukar trösta mig med, när jag tänker på hennes sista år, att mormor var a l d r i g bekymrad över sitt öde. Hon var så tillitsfull till vad Gud hade för planer för henne och det räckte för henne. Jag hoppas och tror att trots allt yttre så fanns där inom henne något mer även när hon var så dålig.
När det gäller mormor känner man ungefär som alla nyblivna föräldrar. Man känner att, men MIN mormor, hon var specielle. Inte alls som alla andras. Och inte sjutton kan man vara enbart subjektiv när man pratar vår mormor, hon var unik.
till alla, utom AP: det är inte meningen att trycka på nån gråtknapp när jag skriver ,-)
SvaraRaderaDet är precis som AP skriver .., mamma var - i alla fall när hon var frisk - helt med på vad än Gud hade för planer för henne ,-)
Sen är ju alla mormödrar och farmödrar unika, var och en på sitt sätt.
Mamma var kanske lite mer "egensinnig" bara ,-)
Marianne: ja, det tror jag också .... att dom hade trivts bra tillsammans. Och just så var det ju, det behövdes bara en liten strof från en psalm, så kunde mamma liksom vakna till liv för en kort stund.
SvaraRaderaDet här gällde ju sista året då hon var så borta och tappade talet.
Vad fint! Fick mej att tänka på Jonas Gardell som har skrivit väldigt poetiskt om de där liksom luckorna i sjukdomen, men nu hittar jag inte den texten någonstans. Din var minst lika bra dock :)
SvaraRadera