söndag 22 januari 2012
"Nilssons uthus ..."
Baksidan av "bodan" ..., som vetter mot sjön till.
"Nilssons uthus", ja, så är titeln på den här bilden som jag har fått av den omtänksamma Ingela i Malå!
Inte nog med att hon har håvat fram kameran här, nej, hon har också tagit bilder på andra byggnader hemma, såna som hon förmodar att jag har någon slags "connection" till.
"Nilssons uthus" - det var vår "boda" när jag växte upp.
I fönstret (eller rummet) till vänster förvarades snöskyfflar, skidor, tält, vinter, - eller sommardäck, ja, allt som inte rymdes i garaget!
Och i rummet till höger, hade pappa inrett ett litet rum till stövarna.
Där fanns en stor bädd med härlig madrass .., ett fönster (sommartid byttes det ut mot ett myggfönster, det fläktade alltid så skönt där inne), vattenskål på golvet förstås ..., och så fanns där som en tunnel ut till själva hundgården.
Å, så många gånger jag kröp ihop hos hundarna på den där bädden .., precis som den hårtoviga systern i filmen Kokvinnorna, ja, hon som låg i höet hos korna!
En sån oändlig trygghet var det .., och jag kan - bara genom att titta på bilden - känna doften av stövare ända hit!
Hundgården var belägen i slänten ner mot sjön.
Där växte almöke och sälg och där fanns gott om asp .., och en stor myrstack fanns där också och en trappa av stenplattor som pappa hade förfärdigat, med ett träräcke på höger sida (när man gick ner till sjön).
Så småningom anlade kommunen en mindre grusväg mellan vår tomt och stranden - "Kärleksstigen" hette den -, och gick från sjöparken och fram till gamla brandstationen ungefär.
Hundgården låg bara kanske 50 meter från själva boningshuset.
Här står pappa (när bilden tas har han varit änkeman i fyra år och har nu fått en dotter med sin andra hustru, den där självständiga sjuksköterskan från fjällvärlden ...) och mamma (som alltså får två döttrar på köpet, då, när hon gifter sig med pappa) vid sitt nybygge på Ringvägen 29.., året är 1955, jag är ett och ett halvt år och skymtar i mammas famn .,. och framför mamma står Birgitta som då snart ska bli tolv år (att hon ska emigrera till Australien tjugo år senare vet vi förstås inte, inte heller att mamma ska ge sig av till Sydamerika och inte att pappa ska dö vid 66 års ålder, det är just när han har börjat ha träskor, jeans och polotröja!) och intill henne vår kusin Lena, hon som i vuxen ålder ska snava på sitt barnbarns leksak som ligger längst uppe i radhustrappan och efter detta blir hon, Lena, sittande i rullstol.
Om allt detta vet vi intet.
Vem kvinnan längst till höger är, har jag ingen aning om.
Förmodligen är det kvinnans man som tar bilden.
Det här var en uppväxt präglad av grundmurad trygghet.
Pappa som själva bjälken .., och minnesbilder susar förbi .., där är jag själv som sitter i soffan och pappa i snurrfåtöljen och när han ska gå in i köket och koka kvällste rundar han soffan och stryker med handen så ömsint över min kind.
Femtio år senare kan jag ännu känna värmen från hans hand.
Och på bilden .., pappa i sin bruna basker och mamma med sitt mörka hår.
Allt detta .., alla känslor som jag har för Malå, kom susande likt en missil och landade rakt i mitt hjärtas finrum .., tack vare hundgårdsbilden från Ingela!
Tack, du underbara människa!
Underbart!! tack för att du delar med dig.
SvaraRaderaHär i stan hade vi också en KÄRLEKSSTIG, som gick runt fjärden ...numera omdöpt till ANTIKRUNDAN..ja du ser åren går.
...och tack du underbara människa som förmedlar allt detta så himla bra och målande!
SvaraRaderaTack, Elisabet, vad glad jag blev för din kommentar. Jag får se om jag vågar mig på att ta det steget en dag! :)
SvaraRaderaÅh, såna bilder älskar jag - och den typen av tankar får jag alltid när jag tittar på gamla bilder. Och till gamla bilder räknar jag även de egna från när barnen var små. Tänker ofta: "då visste vi inte..."
SvaraRaderaMin pappa hade också basker, det var nog modernt då. Och min man växte upp i ett hus som verkar ha haft samma arkitet.
Biggan B och mossfolk: ,-) Det är ju tur att nån vill läsa!
SvaraRaderaBoelBitar: du är mästerlig!
Bloggblad: det var ett härligt hus egentligen, ett jättestort vardagsrum, stor hall, vettig planering, men trist långsida mot vägen till. Bara ett enda fönster!! Det ser ur-dumt ut!
Men ett rejält hus var det.
Helt underbart! Det känns som man var med....och vi är så lika i ålder du och jag så bilden kunde lika gärna vara min pappa och mamma, kläderna och allt känns igen.
SvaraRaderaSåna här bilder väcker verkligen minnen och vad fint att Nilssons hundhus finns kvar! :-)
Tankevågor: ja, jag känner samma sak när jag ser bilder hos andra och det blir igenkänning .., det är väl kläderna, frisyrerna och hela alltet ,-)
SvaraRadera