Ordlöst ...

Egentligen har jag ibland alldeles oerhört svårt att tro på ett liv efter detta och för mig spelar det heller ingen större roll; jag är väldigt nöjd med det här livet som det har varit, men jag kan förstå andra som inte har haft samma tur, då vill man nog gärna få en ny chans.

Och när jag var väldigt ung och lyssnade till predikningar om himmelriket, änglaspel och om harpor och evigt gröna ängar, då tyckte - och tycker jag fortfarande- att det låter lite väl enjängt.

Vem vill alltid ha sol och blå himmel?

Och tror man på Darwin, så blir det förstås ännu svårare att få det hela att gå ihop.

Men sen händer det saker i ens liv; sånt som man omöjligen kan förklara och tittar man i backspegeln kan det bli nästan som en väv .., man ser hur allt hänger ihop - hur det bildar ett mönster - och då blir det rent av hopplöst att begripa nånting alls.

När jag i höstas lyssnade till Mark Levengood när han förklarade sin tro och hur det skulle bli den dagen han skulle möta Vår Herre, då sa han ungefär så här .., att "jo, tänk er att man kommer upp från havet och där står Gud med en stor badhandduk och virar om en och så säger han att .., ja, men det var väl inte så förfärligt farligt och M.L. skulle säga att jo, ibland var det farligt, själva livet, men nu gick det ju ändå bra".

Ungefär så.

När jag idag stod på stranden och såg det ni ser på bilden .., då tänkte jag att ..., det där herr Levengood pratade om, ja, det ser nog ut ungefär så här, när man kliver upp från havet som är livet.

Det är bara att hoppas att nån står där med handduken och tar emot en.