lördag 4 februari 2012

Lördagsfönstret ...


... finns på Ringvägen hemma i Malå.

Till det här huset har jag ett alldeles speciellt förhållande.

Här bodde nämligen Domänverkets jägmästare - min pappas chefer alltså - och i det här huset har jag tillbringat hur många dagar som helst!

Först var där värmlänningarna Sven och Britta Molin som hade flera barn och den yngste, Olle, blev mitt livs första kärlek .., men så flyttade familjen till Karlstad och så var det adjö med den kärleken!

Sen kom Åke och Mary Magnusson med sina två barn, Lasse och Åsa.

Mary var nästan den vackraste kvinna jag dittills hade sett.
Hon hade ofta virkade "toppar" och nästan alltid halsband av bärnsten och Åke var mörk och stilig och påminde lite om Cary Grant.

Alldeles tydligt var det att Åke och Mary kom som från en annan planet, framför allt Mary - hon hade vuxit upp i Amerika - och Åkes pappa var chefredaktör för Östersundsposten, om jag inte minns fel?

Det hände ibland, när jag blev lite äldre - så där i elvaårsåldern, att jag fick sitta barnvakt när Åke och Mary skulle på fest i samhället och det tog lång tid innan jag vågade berätta att jag var så otroligt mörkrädd och helst inte ville vara där alls!

Och huset var så annorlunda!!

Där fanns skjutdörrar, diskmaskin (!!) och i en garderob på övervåningen fanns ett inbyggt tvättställ.
Men det mest fantastiska var ändå den turkosfärgade fot-tvätten placerad mellan toalettstolen och handfatet!

S o m jag brukade fundera över hur denna tingest var skapad, eller ämnad att fungera!!

När finklädda Åke och Mary givit sig av och barnen somnat, då gick jag ofta in i badrummet, tog av mig strumporna och försökte tvätta fötterna i det där lilla handfatet där strålen - helt obegripligt - kom farande rakt upp i luften!!

På väggen i vardagsrummet hängde en guldfärgad pendyl och i källaren fanns en vävstol.
Mary var hemmafru (men det var i och för sig många mammor på 60-talet) .., och i trappan upp till övervåningen (där dagens fönster avslutar rummet med utsikt över malån!) åkte Lasse och jag kana på mage (ja, vi åkte förstås nerför), och det var där och då som jag bröt nyckelbenet!

Inte ofta, men det hände någon gång att mamma och pappa bjöds på fest hos jägmästar Magnusson och då blev mamma alltid så nervös ..., hon hade inte lärt sig att dansa (pappa däremot gick ofta på gammaldans på Borgen) och kände sig alltid obekväm i "festsällskap" och av någon förunderlig anledning ..., kom hon att arbeta extra på sjukstugan just vid festdagen, kan man tänka sig, så tyvärr, tyvärr, pappa fick vackert gå själv.

När familjen Magnusson flyttat till Eksjö i Småland, kom en ny jägmästarfamilj, nämligen Hans och Ingrid Petré.

Såväl Hans som Ingrid var östgötar och hade en - som man tyckte då -, lite annorlunda dialekt.
I familjen fanns även barnen Erik och Anna.

Vad minns jag av dem?
Det var högstadietider .., och Erik samlade på fjärilar och insekter som träddes upp på nålar och sedan satt inom glas och ram .., Ingrid hade vintertid en grön lodenrock och var en omtyckt lärare på högstadiet .., Anna såg ut som en rågblond svensk flicka som gör reklam för äppelmust och Hans var den förste vuxne mannen som behandlade mig som en jämlike.

När Hans och pappa satt vid köksbordet och pratade, ställde Hans frågor till mig (!!) och lyssnade på mina svar och jag tänkte att om jag någonsin skulle gifta mig, då skulle min man vara som denne Hans.


Denne underbare Hans (Jungfru) - svårt drabbad av Parkinssons sjukdom - vid köksbordet.
Bilden togs när pv och jag själv hälsade på dem i Falun, det var sommaren 2009.

Och Hans och Ingrid flyttade också (det bar iväg till Falun) och Ingrid och mamma kom att brevväxla och ibland läste mamma högt från breven och å, vad jag tyckte att Ingrid skrev bra ..., och hon berättade om somrar ute på familjens älskade Vindö och om resor runt om i världen och breven förvarades sedan i köksskåpet längst till vänster ..., och jag kände omedelbart igen avsändarens handstil!

Den siste jägmästaren i huset blev Birger Enroth och hans fru hette och heter förstås ännu Anna-Stina.
Ett av deras barn, Eva-Lotta, gick i min klass i högstadiet, men sedan flyttade jag från Malå och nu vet jag knappt nånting om vad som sker i det här huset, annat än att Birger inte längre är i livet.

Och fönstret ..., det tog (som vanligt ...-) lång tid att komma dithän, fångades av den rara Ingela i Malå!

Tack till dig! säger jag.
Om du visste vilka minnen dina bilder ger mig!

7 kommentarer:

  1. Tack säger jag också till Ingela. För jag älskar de här minnesberättelserna som bilderna bestämt frambringar :)

    SvaraRadera
  2. Ha, ha, nu blir det lite spännande. Min svärfar var bekant med Åke Magnusson och min man är kamrat med Lasse Magnusson. Så jag har suttit här och lyssnat om scouter och rådjur och lite av varje. Vi bor inte i Eksjö så jag har inte träffat någon av familjen.

    SvaraRadera
  3. mossfolk: ,-)) Tack du!

    Gunilla: jag tänkte det, när jag skrev, att t ä n k ... om nån känner till Magnussons .., även om det är länge sedan. Be din man att hälsa till Lasse!

    SvaraRadera
  4. Det ska jag göra. Vill du ha lite nyheter om barn, fru(ar?) och arbete och så också?

    SvaraRadera
  5. Elisabet, jag får riklig "återbäring" av den där lilla fönsterfångarpromenaden. Dina små hågkomstberättelser är rena historielektionerna, jag njuter. Familjerna Petré och Enroth är de enda jag minns, den första vagt, en suddig bild av Erik mest, men Enrotharna kände jag och hade också en årskamrat bland familjens barn.

    SvaraRadera
  6. Gunilla: ja, väldigt gärna!!!

    Ingela: om du visste så mycket som tjoppar upp i minnet av dina bilder ,-)

    SvaraRadera
  7. Hej, minns dig och din familj mycket väl o känner till Magnussons då det är jag som är Åsa. Fin bild på fönster som väcker minnen, har kontaktat dig via gmail. Ha det gott!!

    SvaraRadera