På morgonkvisten ...

... drömmer jag om mamma.

I drömmen ligger hon på en sal hemma på Malå sjukstuga .., på höger sida i korridoren om man kommer från ingången.

Hon är liten och smalare än jag någonsin sett henne .,. så tunn, så tunn!

Och jag borstar hennes tjocka hår och smörjer in hennes armar med Atrix salva .., huden är så len och jag säger att hon inte ska vara rädd, för nu är jag där hos henne.

Ute i korridoren går en äldre man .., han är omåttligt uppspelt och visar mig sin nya lägenhet; det är salen intill mammas och väggarna är gulmålade och solen lyser in!

"Titta, vilket välplanerat kök!" säger mannen.

Ingenting förstår jag.
Lägenheter och salar om vartannat!

Och så vaknar jag och känner mig bortkommen.

Lyssnar - så där till hälften i dvala - till P1-prat om Syrien ..., om granatattacker i staden Homs och till en man som vittnar om skräcken och fasan .., om krypskyttar på taken och människor som ingen vågar hjälpa ..., och sist av allt får jag veta att framtidens pensionsålder kan börja vid 75 års ålder och det är väl ungefär då som jag slår av radion och ägnar mig åt harry-gos i stället.