Vad man inte hade en aning om ...

Bilden kom till Facebook och ååå, så den väcker känslor!

Vid den rosa pilen växte jag upp och hur många gånger har man inte stått här, på toppen av Tjamstanberget, och tittat ut över världen.

Den där världen som var ens egen.
En barndom där man aldrig någonsin hade hört talas om korruption eller massmord .., aldrig om kärnkraft, datorer, mobiltelefoner, parabolantenner och knappt Thailand, som då kanske hette Siam?

Mamma och pappa åkte på charterresa till Las Palmas och det var långt bort det.
Efteråt visades mammas super-8-filmer för alla som kom och hälsade på.
"Titta, så vacker bouganvillan är!"sa hon.
Och hon hade filmat tjurfäktning och en ung tös som åkte rullskridskor.

Ibland tog vi pv:n och semestrade i Norge.
Det var innan den där Mallorcaresan.
Efteråt fick gästerna se svepande fjällbilder och nästan alla blev kräksjuka, för mamma hade inte lärt sig att hålla kameran stilla.

En gång åkte vi till Karlstad.
På hemvägen blev pappa och mamma ovänner och pratade knappt med varandra.
Jag satt i baksätet och undrade vad som hade hänt och tänkte att det är nog bäst att jag inte berättar - i alla fall inte just då -, att min nya (och fula!) klocka låg kvar i duschrummet på den där där campingplatsen, den som vi nyss hade lämnat.

Och tänk att man hade aldrig någonsin hört talas om barn som blivit utsatta för övergrepp av sina föräldrar och hade någon sagt det, skulle jag inte ha trott att det var sant.

Pedofil?
Det hade jag garanterat trott varit ett verktyg, möjligen att för att fila tårna.

Inte visste jag heller att män kunde bli förälskade i män, eller att kvinnor kunde bli dödligt kära i andra kvinnor!

Ordet skilsmässa existerade knappt, endast en i klassen hade föräldrar som separerat.

Någon barnombudsman fanns inte.
Och inte Bris.
Men sålde majblommor gjorde vi varje vår.

När vi åkte bil, fick jag som lillflicka ofta sitta i framsätet hos pappa.
Ja, i hans knä, alltså.
Ratta fick jag också göra,då, när vi nästan var hemma.
Bilbälten hade ingen på sig .., och om man ville, fick man ligga raklång i baksätet och se talltopparna susa förbi.

Och inte en enda människa använde cykelhjälm!
Alldeles själv fick man cykla till simskolan på Solviksbadet.
Minst ett par kilometer var det.

Narkotika - fanns det ordet alls -?
Inte huliganer heller.
När Malå mötte Norsjö i fotboll var det hårda bud, men inga upplopp.
Inga kravaller.

Alla såg på samma tv-kanal, för det fanns ju bara en.
En telefonväxelstation fanns i samhället och där arbetade Addie Bergström, hon som hade vinthundar.

Ibland ringde det hemma och då ropade den som svarade att ..."skynda dig, det är riks!", vilket betydde att det samtalet kostade mera än vanliga lokalsamtal.

På helgerna lyssnade vi till Frukostklubben med Sigge Fürst.
Jag brukade bjuda pappa på kaffe med kanelbulleskivor med smör på.
Sen låg vi där i sängen och lyssnade till Ante på Mobacken och gäster som fick frukostklubbnålar på sina kavajslag.

Telefonen var av svart bakelit och innan man lyfte luren var där en vev på höger sida som man vevade lite på, då kom man till växeln och så sa man telefonnumret, t.ex. 21, som var till sjukstugan i Malå - det var när man ville prata med mamma -.

Som en skyddad verkstad var den där barndomen.

Nära sjön bodde vi, bara ett stenkast.

Och så lite man anade om vad som komma skulle.