Den nya ajfånen skänker mig sån otrolig glädje!
Under kvällens lopp har jag sms:at med två av barnen och telefonsurrat med den tredje.
Och på skärmen finns nu inte längre en bild av en sovande harry.
Nej, där står en ung man i polisuniform.
Ättapjötten.
Älsklingssonen.
Och nix, han ska inte titta på fotboll, han ska ut och löpträna.
Av mina tre barn, är han den minst idrottsintresserade, men samtidigt den som tränar mest själv.
Crossfit, heter träningsformen.
I stugan i Sälen gick han på händer eller stod på huvudet.
Sånt.
Det gjorde min pappa också, på gräsmattan hemma i Malå.
Och titta, plötsligt kan jag kanske skriva med det här nya ...?
K a n s k e.
...och jag har gett upp och köpt en smaaaartphone (fast inte en iPhone, utan en Nokia Lumia 800), så snart kan jag kanske också surfa på telefonen...
SvaraRaderaJag tar tillbaka det jag skrev förut om bildkvalitet på iPhone. Det blir ju jättefint.
SvaraRaderaJag var en sån som var nästan först ut med Ajfån när vi flyttade hit till Frankrike för 3.5 år sen. För jag ville ha tangentbord och slippa hålla på och trycka tre gånger på varje siffra för varje bokstav. Det var första generationens smartphone och mycket har hänt sen dess. Och jag utnyttjar den egentligen mest till sms och telefon och lite surf när vi inte är hemma. Nu har jag en iPad som täcker andra behov och där jag laddar ner appar och tittar på SvtPlay och den är MIN älsklingspryl. Men jag överger ändå inte min Lumix, inte än iallafall:-)
Visst är det roligt att kunna glädja sig åt den här nya fantastiska kommunikationstekniken. Härlig värld vi lever i!!
Rexxie: ,-)
SvaraRaderaMonet: men jag håller i STORT sett med dig, nog märker jag skillnad på bilderna nog. Det är inte riktigt samma studs i ajfånens bilder .., men dom duger bra här ändå.
Lillkameran är ändå nummer 1, det är ingen tvekan om den saken.
Det var ju det jag sa... att du skulle bli stormförtjust... :-)
SvaraRadera