... är vi tämligen möra.
Något stadsbesök blev det inte .., vi stannade hemma i solskenet och ägnade oss åt andra göromål.
I timmar blev vi ute!
Pensionatsvärden beskar äppelträdet .., jag räfsade .., han satte upp fågelholken som var en present från Solveig i Dalarna (tack igen!) och jag bjöd på kaffe med uppvärmda gifflar.
Tvätt hängdes på strecket.
Hela tiden sprang harry av och an och lekte för sig själv .. hämtade gula tennisbollen .., pv kastade och harry hämtade .., två rundor ner till hamnen blev det också och efteråt var harry slut på som artist.
Ja, nu sover han gott i loppisfåtöljen.
Skidskytte på tv .., potatisgratäng i ugnen (doft av vitlök ...) och jag tänker på den unge canadensiske skicrossåkaren som hamnade så förfärligt olyckligt vid ett fall, ja, så han avled.
Och medan vi funderar över Ranelid eller Thorsten, råder säkerligen gränslös förtvivlan i ett hem i Canada.
Arma anhöriga!
Ja du. Det är LIVET. Jag tänker ofta på det, speciellt på facebook där jag i ena kommentaren läser om bottenlös förtvivlan hos en som miste sitt barn nyligen, i nästa läser om om ytliga saker som t.ex. hos mig. Livet skiftar.
SvaraRaderaFast... det är väl det som är charmen med att få vara med?
Ja numera får vi ju veta----och se ----allt också.
SvaraRaderaHemskt verkligen.
Torsten och Ranelid klarade sig bra. De känns ju som riktiga levande människor.
Jag har sett Torsten göra roller så enormt bra.....De kröp in genom märg och ben. Tant Blomma såg jag fyra ggr. Och Natten före skogarna var gastkramande...
Kram från eva i Tyresö
Bloggblad: javisst är det så! Skulle livet vara oändligt, skulle man då ta vara på det på samma sätt? Nej, det tror jag inte.
SvaraRaderaEva i Tyresö: Det kan jag tänka mig, han har ju en enorm utstrålning!