söndag 11 mars 2012

Jag minns precis första gången ...


Mamma i Bolivia.
Kanske var hon i 70-årsåldern när bilden togs.

Ja, jag var kanske femton, sexton år och min bästa kompis var hemma hos mig och så - plötsligt - bad hon att få prata i enrum med min mamma.

Det var bara mamma och kamraten och jag ville - kanske av någon slags stolthet - inte fråga vad det hela handlade om och mamma sade inte ett knyst.

Inte kamraten heller, för den delen.

Det var första gången som jag upplevde min mamma som nånting annat än bara just "mamma", ja, mer som en självständig individ, frikopplad från föräldraskapet.

För någon tid sedan fick jag ett brev från Åsa.

Åsa var lillasyster till Lasse som var min lekkamrat och nu hade Åsa hade upptäckt min blogg och skrev långa mejl och berättade om minnen från tiden i Malå, men allra mest berättade hon om min mamma.

Hon vittnade om hur hon - Åsa - hade legat på vår soffa och att min mammas händer hade kommit att betyda "Trygghet" för henne.

Det var andra gången det slog mig, det där att ens föräldrar inte bara är "föräldrar".

Kom jag själv ihåg nånting av det som Åsa berättade .., att hon legat på vår soffa och ofta hälsat på?

Nej, inte ett dugg!

I morse när jag öppnade min mejl, hade jag ett meddelande på Facebook från en man hemifrån.

Jo, jag har sett hans namn och hans kommentarer och små betraktelser och jag har ofta tänkt att ..., så lite man vet om andra människor, även såna som under en hela ens uppväxt funnits där i periferin .., som en pusselbit bland många andra i det som bildar ett samhälle.

Och jag läste hans rader och det var som om det blev korsdrag i själen och när jag hade läst klart, förundrades jag återigen, ty bara ytterst små fragment har jag av den då lille gossen, tre år yngre än undertecknad, jo, jag minns att mamma pratade så varmt om honom, men inget mera.

Såväl han, som den lilla tösen Åsa, hade alltså tillbringat dagar hemma hos oss och vad gjorde jag själv .., lekte cowboy och indianer eller drog den grå dockvagnen längs grusvägen?

Brevet från Åsa och raderna från Stig öppnade liksom en dörr till ett annat liv.
En glimt till ett parallellt liv.
Till mamma.

Så här skrev han:

"Hej Elisabeth!

Jag vet inte om du kommer ihåg, men din mor var en av dom som lärde mig redan i tidig ålder att det finns ingen bättre eller sämre, hon var som en extra mamma till mig då jag som 3-4 åring brände mig ganska ordentligt och blev omhändertagen av din mor på sjukstugan i Malå.

Jag hade svårt att släppa henne efter att jag behandlats färdigt, så jag var en hel del oss er då jag var liten. Och jag kan väl säga att trots den ringa åldern, så kommer jag ihåg hennes enorma utstrålning som jag är säker på att fler än jag fick uppleva.

Jag har burit hennes minne med mig genom livet och det känns som man öppnar en skattkista då man läser din blogg.

Vem var hon, vart kom hon ifrån?

Många av mina frågor har besvarats.


Mamma i kistan.
Hon skulle nog inte ha tyckt om att vi hade valt en så lång kjol.
Om jag anser att det är hemskt att visa en sån här bild?
Inte det minsta.
Döden är precis lika naturlig som livet.
Och mammas nylonstrumpefötter är precis lika fina, fast hennes hjärta inte längre slår.


Då jag såg kortet av hennes fötter efter att hon dött, ska du veta att hennes person svepte över mig igen, Det var en fantastisk kvinna, Ann Gerd, och i min fantasi hade jag hoppats att jag själv kunde säga till henne vad hon betytt för mig. Men som alltid så hinner tiden ikapp och förbi.

Men jag vet att mina två grabbar, 16 och 18 år gamla, indirekt har påverkats till att vara som din mor en gång lärde mig, så man kan väl säga att hon lever vidare på fler sätt än vad du kan tro.

Jag skickar med en melodi som jag sjungit in vid köksbordet hemma med ett glas rött och med tankarna till alla som lämnat oss, och i högsta grad så är det en låt från mig till din mor som betydde en hel del för mig då, och gör det än idag.

Tack än en gång för all information som du dokumenterat.

Stig."

Låten var den här, men jag fick lyssna till Stigs sång.

10 kommentarer:

  1. Intressant och härligt att läsa. Att vi kan uppfatta människor på olika sätt det vet vi nog, men när det gäller nära och kära, tror vi nog oss ofta äga sanningen.

    SvaraRadera
  2. Och jag blir så starkt berörd. Både av att hon har betytt för andra och för att du får reda på det.

    Och så börjar jag fundera: vilka personer har varit viktiga i mitt liv på olika sätt?
    Har de eller deras familj fått veta det? Nej, det tror jag inte att jag berättat.

    Läge att ta tag i det kanske ...

    SvaraRadera
  3. Lena: ja, jag tycker också att det är intressant .., att man så enögt ser sina föräldrar som pappa och mamma. I alla fall gjorde jag det ,-)

    Cecilia N: men se det har jag gjort ..., jag brukar klämma till på en gång när jag kommer på just såna saker, vis av skadan.
    Min pappa dog relativt tidigt och jag fick nog inte sagt allt jag önskar att jag HADE sagt ..., sen lovade jag mig själv att aldrig missa tillfället igen.

    SvaraRadera
  4. Tårögd igen.

    Tänk vilket privilegium för dem som mötte din mamma och som hon betydde så mycket för, och vilket privilegium för henne att få betyda något för andra.

    SvaraRadera
  5. Så härligt för dig att höra att det finns många som har fina minnen av din mor.!!
    Länge leve din blogg.
    Tänk så mycket gott den kan för med sig och så mycket tankar i olika landsändar.
    Stor tacksam kram från eva i Tyresö

    SvaraRadera
  6. ab och Eva: det är ju helt enkelt fantastiskt det här med bloggar och FB ..., tänk, så många dörrar som öppnas helt plötsligt!

    SvaraRadera
  7. Så förunderligt allt går ihop, kan bara hålla med i allt vad Stig skriver och bara tack vare att du Elisabet delar med dig på din blogg så generöst gör att fler än jag får öppna både gamla och nya dörrar. Skattkista är precis vad det är!!!! Kram Åsa

    SvaraRadera
  8. Elisabet; du skriver så väldigt fint, jag blir väldigt rörd, särskilt när jag ser bilden av din mammas fötter. En fantastiskt uttryck i bilden, man kan inte tro att hon är död, det ser så levande ut, som hon bara lagt sig för att vila. Och så är det väl egentligen också . Jag har aldrig tänkt på det där, vilket ögonblick jag förstod att mina föräldrar uppfattades annorlunda av andra, att de hade egna relationer. Och jag kan inte komma ihåg det heller, men du har satt igång tankeverksamheten.

    Mötet, via nätet, med Stig, helt underbart. Det finns så fantastiska människor överallt, och här, i din blogg, får vi möta en av alla dessa människor.

    Tack Elisabet, du älskar verkligen människor!

    SvaraRadera
  9. Jag har gåshud och rörd till tårar. Du berättar underbart. Och om din mammas utstrålning tror jag mig veta en hel del. Den har du ärvt rakt av:)
    Sven ovan sätter också ord på en del av vad jag tänker.

    SvaraRadera
  10. Åsa: ja, vilka möten man kan få via nätet .., tänk ändå! Vare sig det är en vanlig blogg eller FB!

    Sven: när det var dags att klä på mamma, just efter att hon hade somnat in, frågade personalen vad jag tyckte att hon skulle ha för skor?
    "Skor? Behöver man skor i en kista?" sa jag häpet.
    Så det blev inga skor.
    Efteråt - vi hade öppen kista ett tag just innan begravningen - loooog jag och tänkte att .., jaha, nu förstår jag .., det är kanske därför man har skor på dom döda, att det ska mer "normalt ut".
    Men inte skulle mamma ha haft på sig skorna på ett så fint underlag!

    Bettankax: ,-)
    Nu tar du i så det räcker och blir över ,-)

    SvaraRadera