Jag minns precis första gången ...

Mamma i Bolivia.
Kanske var hon i 70-årsåldern när bilden togs.

Ja, jag var kanske femton, sexton år och min bästa kompis var hemma hos mig och så - plötsligt - bad hon att få prata i enrum med min mamma.

Det var bara mamma och kamraten och jag ville - kanske av någon slags stolthet - inte fråga vad det hela handlade om och mamma sade inte ett knyst.

Inte kamraten heller, för den delen.

Det var första gången som jag upplevde min mamma som nånting annat än bara just "mamma", ja, mer som en självständig individ, frikopplad från föräldraskapet.

För någon tid sedan fick jag ett brev från Åsa.

Åsa var lillasyster till Lasse som var min lekkamrat och nu hade Åsa hade upptäckt min blogg och skrev långa mejl och berättade om minnen från tiden i Malå, men allra mest berättade hon om min mamma.

Hon vittnade om hur hon - Åsa - hade legat på vår soffa och att min mammas händer hade kommit att betyda "Trygghet" för henne.

Det var andra gången det slog mig, det där att ens föräldrar inte bara är "föräldrar".

Kom jag själv ihåg nånting av det som Åsa berättade .., att hon legat på vår soffa och ofta hälsat på?

Nej, inte ett dugg!

I morse när jag öppnade min mejl, hade jag ett meddelande på Facebook från en man hemifrån.

Jo, jag har sett hans namn och hans kommentarer och små betraktelser och jag har ofta tänkt att ..., så lite man vet om andra människor, även såna som under en hela ens uppväxt funnits där i periferin .., som en pusselbit bland många andra i det som bildar ett samhälle.

Och jag läste hans rader och det var som om det blev korsdrag i själen och när jag hade läst klart, förundrades jag återigen, ty bara ytterst små fragment har jag av den då lille gossen, tre år yngre än undertecknad, jo, jag minns att mamma pratade så varmt om honom, men inget mera.

Såväl han, som den lilla tösen Åsa, hade alltså tillbringat dagar hemma hos oss och vad gjorde jag själv .., lekte cowboy och indianer eller drog den grå dockvagnen längs grusvägen?

Brevet från Åsa och raderna från Stig öppnade liksom en dörr till ett annat liv.
En glimt till ett parallellt liv.
Till mamma.

Så här skrev han:

"Hej Elisabeth!

Jag vet inte om du kommer ihåg, men din mor var en av dom som lärde mig redan i tidig ålder att det finns ingen bättre eller sämre, hon var som en extra mamma till mig då jag som 3-4 åring brände mig ganska ordentligt och blev omhändertagen av din mor på sjukstugan i Malå.

Jag hade svårt att släppa henne efter att jag behandlats färdigt, så jag var en hel del oss er då jag var liten. Och jag kan väl säga att trots den ringa åldern, så kommer jag ihåg hennes enorma utstrålning som jag är säker på att fler än jag fick uppleva.

Jag har burit hennes minne med mig genom livet och det känns som man öppnar en skattkista då man läser din blogg.

Vem var hon, vart kom hon ifrån?

Många av mina frågor har besvarats.


Mamma i kistan.
Hon skulle nog inte ha tyckt om att vi hade valt en så lång kjol.
Om jag anser att det är hemskt att visa en sån här bild?
Inte det minsta.
Döden är precis lika naturlig som livet.
Och mammas nylonstrumpefötter är precis lika fina, fast hennes hjärta inte längre slår.


Då jag såg kortet av hennes fötter efter att hon dött, ska du veta att hennes person svepte över mig igen, Det var en fantastisk kvinna, Ann Gerd, och i min fantasi hade jag hoppats att jag själv kunde säga till henne vad hon betytt för mig. Men som alltid så hinner tiden ikapp och förbi.

Men jag vet att mina två grabbar, 16 och 18 år gamla, indirekt har påverkats till att vara som din mor en gång lärde mig, så man kan väl säga att hon lever vidare på fler sätt än vad du kan tro.

Jag skickar med en melodi som jag sjungit in vid köksbordet hemma med ett glas rött och med tankarna till alla som lämnat oss, och i högsta grad så är det en låt från mig till din mor som betydde en hel del för mig då, och gör det än idag.

Tack än en gång för all information som du dokumenterat.

Stig."

Låten var den här, men jag fick lyssna till Stigs sång.