... saknar jag mamma mest när det blir vår.
Det är som den där gången när jag körde förbi dikesrenen med tusen, miljoner blommande vitsippor och kom hem till pv som satt på altanen och jag satte mig i trädgårdsstolen och sa inte ett pip, men tårarna rann och ingen sa nånting - han märkte det kanske inte ens - och aldrig hade jag saknat mamma mer.
Hon var åttiosju år och hade haft ett bra - för att inte säga underbart - liv och en helt naturlig död, ja, men skärp dig! tänker man.
Det hjälper inte så värst mycket.
Nej, det är det där enkla man saknar.
Att kunna slå henne en signal och säga ..."men du, vill du ha en kopp kaffe, vi kan sitta ute vid husknuten?" och hon skulle vara alldeles frisk och utan Alzheimer och så snart hon druckit upp kaffet skulle hon ta räfsan och ge sig av ner mot vägen och kanske skulle hon kratta hela allmänningen och sen vaska våra golv och trappan upp till övervåningen, nej, sitta still skulle hon förstås inte göra.
Hon skulle garanterat ha tagit med sig en svart sopsäck och städat stranden; plockat upp danska mjölkförpackningar, ilandflutna whiskyflaskor och all annan bråte och när det den nittonde maj verkligen blir strandröjning av oss närboende, skulle alla bli häpna .., va, är stranden så fin, vad har nu hänt!
Hon skulle garanterat ha tagit med sig en svart sopsäck och städat stranden; plockat upp danska mjölkförpackningar, ilandflutna whiskyflaskor och all annan bråte och när det den nittonde maj verkligen blir strandröjning av oss närboende, skulle alla bli häpna .., va, är stranden så fin, vad har nu hänt!
Kanske - eller inte kanske - jag skulle förstås visa henne hur bloggandet går till och det hade hon gillat.
Så länge får hon titta ut genom fönstret.
På duggregnet och pElle som har slutat att knacka på fönsterrutan och nu fattar att han ska ta kattluckevägen.
Ungefär så.
Ungefär så.
Saknad har ju ingenting att göra med om livet varit långt eller inte. Sakna någon som man inte längre har hos sig får man göra alltid, och det är väl egentligen fint att man gör det? Det är ju en sorg som är bitterljuv, eller?
SvaraRadera"Hon cyklade till Sjöbo medan hon vilade sig" säger en vän om sin mamma. Det låter som de var av samma skrot och korn, hennes mamma och din!
Nu har jag ändrat en inställning i min blogg så att du kanske kan kommentera utan att vara inloggad - vill du prova och rapportera?
SvaraRaderaElisabet, jag tänker lite naivt att minnet av den saknade finns ju där så starkt att det nästan är som om ni ÄR tillsammans, och att det kan kännas som en tröst.....kanske. Lena N
SvaraRaderaannannan: ja, det låter som mamma skulle kunna ha gjort nåt sånt .., hon lär ha cyklat från Anderslöv i Skåne till Jönköping eller nåt sånt ,-)
SvaraRaderaSka testa att kommentera, men inte behöver du ändra för den sakens skull inte!
Lena N: ja, jag känner ofta att såväl pappa som mamma finns med ..., dom lever verkligen inombords!
Idag när jag var hem till mamma kände jag en märklig känsla. Det var som om pappa satt i sin älsklingsstol och log.
SvaraRaderaElisabet, det är så mycket man vill dela med dem, om man kunde...
SvaraRaderaMin mamma lever fortfarande, snart 88 år gammal Men min mormor som dog 1984 finns fortfarande med mig nästan varje dag. Jag kan hennes telefonnummer i Linköping utantill och tänker ofta: nu ska jag ringa mormor och berätta. Tills jag kommer på hur det är.
SvaraRaderaSå tiden spelar ingen roll - det är bara den extrema smärtan och saknaden som lägger sig något. Och det är väl härligt för oss som har våra kära med oss i vardagsbestyren och kan "prata" med dem ändå!
Monica och Monet: det är inte alls så att jag sitter och gråter och längtar mig sjuk .., nej, inte alls på det viset - om nu någon tror det -, det är just det där att man har så mycket man skulle vilja berätta för dom som inte längre finns!
SvaraRaderaOch jag tyckte om att få vara snäll mot mamma dom där sista åren .., det var lite som att ge tillbaka från en tonårstid då man inte alltid var så rar och vänlig ,-)
Minnen och saknad som jag har efter min fina pappa som tyckte så mycket om din mamma sitter för mig mycket i väder, känns i luften och ljuset och små stämningar som påminner så mycket om vissa stunder och då kommer han liksom fram så mycket mer än annars. Helt plötsligt så där kikar han bara fram och det känns väldigt gott att få ha honom med även om jag liksom du blir ledsen över allt jag inte får berätta och visa. Kram Å
SvaraRaderaÅsa: vi pratade om det häromdagen .., det här om man drömmer om dom som inte längre finns kvar och OM det sker .. hur otroligt levande dom blir!
SvaraRaderaMan undrar verkligen vad som händer,.
....och återigen tänker vi så lika där.
SvaraRaderaDet är så mycket jag skulle vilja visa min mamma och berätta om. Vi tänker ofta att vårt äldsta barnbarn är så lik henne.
När våren kommer saknar jag också min mamma som mest men jag vet varför.
Hon föddes i maj mitt i vitsippornas ljuvliga tid och den blomman blev en av hennes favoriter.
Hon fick alltid en bukett på sin födelsedag. Det enkla var det hon älskade.
Därför fylls jag alltid av den där speciella saknaden när vitsipporna slår ut i backarna. Den tiden börjar komma nu....såg det häromkvällen att de vita stjärnorna börjar lysa på marken.
Så bra du skriver om din mamma.
SvaraRaderaJa genom dig så lever hon ju.
Min också----fastän hon inte var en så fantastisk världsresenär och hjälpare som din.
Min var en mamma i och kring familjen.
Hon värmde oss och löste många av våra problem med sin påhittighet.
En go mamma som älskade oss villkorslöst.
Jag pratade med min mamma i telefon idag. Vi pratade både om mormor (d 1994) och pappa (d 2001).
SvaraRaderaOch mamma använde presens om dem när hon talade om hur de var:
"Men du vet ju hur mormor är ..."
Jag log och höll tyst.