Vilse i pannkakan ....

På eftermiddagen, det är ungefär när Skellefteå AIK - till vår oerhörda glädje - håller på att besegra AIK från Solna, som jag tar harry och går på promenad.

Jag tar slingan som går i skogen och faktiskt har jag glömt hur härligt det är att promenera i en  s k o g, en där det doftar tall och gran och harry hittar tusen miljoner dofter och jag åker rutschkana mentalt och blir liten igen och går med pappa i skogen och han ska visa mig hur stövarvalparna lär sig att nosa efter harpaltar.

Och jag tänker på Ulrika som tycker så mycket om just detta, att promenera i en skog.

Sen går jag vilse.

Ååå, jag irrar omkring hur mycket som helst och kommer fram vid en fotbollsplan där jag sett Emma spela en match, men icket att jag vet hur jag ska ta mig hem och jag promenerar vidare och får ont i mitt knä, ja, i säkert två timmar vandrar vi omkring - harry och jag själv - och vi träffar människor som inte hälsar när vi möts och jag tar fram min ajfån och kollar var jag är - nä - det är nästan omöjligt och till slut ringer jag till dr Böhlander och hon försöker dirigera sin vilsna mamma så gott det nu går.

Till slut frågar jag en man i min ålder.


Han säger att jag befinner mig på Ljungvägen och ååå, där bor ju mågens föräldrar, då borde jag hitta hem, det är bara det att jag har kommit från precis fel håll och inte det minsta känner jag igen mig!

Det tar tid ..., men jag hittar hem.


Då är dottern ute på springrunda och en stund senare kommer hon hem och säger att hon tänkte att hon kanske skulle hitta mig och det blir överjordiskt god middag - grillad oxfilé och lammkött och sallad och annat gott - och Emma vill ha revansch i Plump och pv är trött och AP ringer och säger att den nya hästen är underbar och ungefär så är det.

Är jag lycklig?

Svar: ja.