Med vissa människor är det så, att även om man bara träffas på riktigt en enda gång i livet, så blir det på nåt underligt sätt så, ja, att den människan får ett eget litet rum i ens hjärta och liksom blir kvar där.
Så var, och är det med Kjelle.
En man från Söder i Stockholm, boendes på Öland.
En aningen rastlös själ som arbetar hårt och intensivt under en stor del av året och sedan, när vintern kommer smygande över oss, packar trunken och ger sig iväg och sedan ägnar ett par månader åt att segla i ett turkosfärgat hav på andra sidan jorden.
En glassig miljonär?
Inte alls!
Det är nog sex år sedan vi träffades den där enda gången.
Fika på ett café .., och promenader i den för mig - då - helt okända staden Karlskrona.
Och spridda meddelanden på Facebook - det kan vara åratal mellan dem -, men ändå, en vetskap om att man blev goda vänner.
Vänskap, tänk .., vad det ordet betyder mycket!
Och när jag häromdagen öppnade min mail och hittade en hel svärm med fönster och några hjärtevärmarerader där det stod att ..."hej Eliza, jag har nog tänkt mer på dig än vad både jag själv och du trott, för när jag rensar min kamera upptäcker jag mängder med fönsterbilder som jag fångat!", då förstår kanske någon hur glad man blir.
Det kallar jag v ä n s k a p.
Och i mejlet får jag veta hur sjörövarens liv ser ut - så där på ett ungefär - och vad han pysslar med just nu och att han är en lycklig man.
Det gör mig så g l a d.
Fönsterbilden här ovanför kommer i alla fall från hamnen i Grenada i Västindien.
"Kanske mer i din stil ....", skriver sjörövaren.
Jo, jo.
Man känner som bekant sina får på gången.
Och om herr Kjelle läser här, så varmt t a c k för alla bilder som nu ligger och trängs i fönstermappen, ja, tillsammans med andra fönster från Västmanland, Värmland, Stockholm och Frankrike!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar