Vårdcentralen är lagom stor eller liten och väntrummet har dimmiga rutor nertill - det är nog det allra tråkigaste väntrum jag någonsin har besökt - men jag slår mig ner och läser Elle Interiör och Gods & Gårdar där det finns annonser om gårdar som alla har ett utgångsbud på minst femton miljoner och vi är tre som väntar - alla är kvinnor - och hon som sitter på min vänstra sida är hysteriskt stressad och säger att det är för jävligt att man ska måsta vänta så länge.
"När hade du tid då ...?" frågar jag.
"Halv tolv", svarar kvinnan.
Nu är klockan tre minuter över halv tolv och det måste man ju förstå, att det är upprörande att få vänta så länge och en minut senare kommer doktorn och hälsar henne välkommen; han är ung och kvinnan säger att han har kalla händer.
Själv hamnar jag - exakt i tid - hos min doktor som snart ska gå i pension.
Jag tycker om henne.
Hon gör det hon ska .., hon frågar om vi ska ta blodtrycket och jag säger att nä, det behövs väl inte, det är bra och nu är det ju knäet det gäller och då struntar hon i trycket och jag får ta av mig byxorna och där står jag med mina gräsligt fula knän och jag får lägga mig på en pappersklädd brits och hon klämmer och känner och jag får visa hur mycket - eller lite - jag kan böja och mitt högra knä är betydligt varmare än det vänstra, "känn här Elisabet!" säger hon och jag känner.
Jodå.
Den där djävulska knäsmärtan som jag ibland har, den finns inte, säger doktorn, ja, det säger ju inte bara hon, det sa överläkaren i Hässleholm också - det är nog bara inbillning - man kan förstås inte ha ont i en protes, det måste jag förstå.
Problemet är att det förstår jag inte.
Sen blir det snabbsänka som är bra och det är samma sköterska som förut, hon som säger "Elisabet" i varje mening.
"Elisabet, du ser så pigg ut Elisabet, inte kan du väl ...?", säger hon.
Nytt besök hos doktorn, hon som snart ska gå i pension.
Hon sitter i en annan läkares rum - på en liten skylt till vänster om dörren står det Sven - och Sven har gått i i pension och snart är det hennes tur -.
Och doktorn som inte heter Sven kollar sin datorskärm och säger att sänkan är jättebra, men inflammationen måste förstås behandlas och så skriver hon en remiss till röntgen i Halmstad och det känns okej.
På väg hem kör jag förbi Steninge Kyrkby där skolbarnen har rast och gungar hööögt, hööögt .., och några kilometer innan Steninge kommer man till den allra vackraste bokskog på ömse sidor av vägen och där skirar det nu i ljusaste grönt och marken är täckt av vitsippor.
Längst där framme skymtar havet!
Vilken oerhört fin och insiktsfull skildring av ett läkarbesök.
SvaraRaderaAlla människorna och alla tankarna.
Spännande är det också!
Du liksom jag är intresserad av människor-det känns.
Kram vi väntar på nästa kapitel.
Nä, det är ju klart att om du verkligen känner att du har ont, så ont att du till och med mår illa så är det ju bra att doktorn kan berätta för dig att du faktiskt inte har ont!!!!! Stå på dig!! Finns ingen annan som kan tala om för dig vad du känner eller hur det känns, så det så!!!!Å
SvaraRaderaJa här är en som för ett par år sedan stred hårt för att inbillningen inte var inbillning. Hade det inte varit för sambon hade jag nog gett upp och trott att jag blivit vrickad. Till slut blev jag i allfall remitterad till en specialist som gjorde en redig undersökning och konstaterade att min påstidighet varit befogad. Efter det har jag inte något särskilt stort förtroende för (i allafall den här) vårdcentralen.
SvaraRaderaHoppas att det blir ordning på ditt knä!
Oj vad jag känner igen det där. Jag lyckades med konststycket att slita av ett korsband, i samband med en fotbollsmatch, för en del år sedan, fast det visste jag ju inte då.
SvaraRaderaMen jag hade ont i knät till och från, det hoppade nästan ur led med jämna mellanrum. Men, jag inbillade mej bara.
I tre år kämpade jag för att tala om att något är ju fel i knät. Till slut gick dom med på att göra en liten titthålsoperation, för det kunde kanske, kanske vara en liten skada på menisken.
Ena menisken hade spruckit "mitt itu", inre och yttre ledband var uttänjda och främre korsbandet helt av. Till detta hade jag även lyckats att få en förslitningsskada på lårbenet! Men, bakre korsbandet var helt oskadat!
Men i tre års tid hade jag bara inbillat mig att jag hade ont i knät! Och självklart fortsatte jag att spela fotboll under de här tre åren... Och det är alltid lätt att vara efterklok, men, jag inbillade mej ju bara.
Så kämpa på är allt jag har att säga. Håller tummarna att du får ordning på knät.
Men då tycker jag att de får tala om för smärtcentrum att det inte gör ont. För det är ju inte något du hittar på. Om någon hittar på't så är det ju nånting i hjärnan.
SvaraRaderaFast jag håller egentligen med dina andra vänner här: var påstridig. Inbillning eller inte så gör det ju ont!
Tja, PE fick alltid höra att det var inget fel på hans hjärta.... så till slut orkade han inte söka hjälp när han fick sina bröstsmärtor - "Dom skickar ju bara hem mig ändå utan att göra nåt".
SvaraRaderaHur det slutade vet vi ju......
DVS Har du ont så stå på dig! Det är DIN kropp och ingen läkare kan komma och säga att DU inte har ont!!!!
SvaraRaderaTill alla: läkaren tror nog på mig när jag säger hur ont det gör, men inte att det kommer från knäet. Men det ÄR i knäet det där överjävliga kommer ifrån, eller så är det fantomsmärtor? Det är kanske en omöjlighet, men ikväll kan jag böja och kan gå nästan som vanligt. men varmt är knät ännu. Tack för alla kommentarer och tips.
SvaraRaderaTur att du kunde stå på dig och hoppas att du får den hjälp du behöver!
SvaraRaderaMonica: ja, så mycket stod jag inte på mig ...,-)
SvaraRaderaDet var hennes idé med röntgen, men jag hade bett om det annars.
Det är ju verkligen inte kul att du har ont. Men oj, vilken njutning att få läsa det här inlägget. Det är så mycket Elisabet och det är så bra.
SvaraRadera