torsdag 17 maj 2012

Resumé över en dag i maj ...

"Hej Elisabet!" säger mannen som ska hämta ut ett rek.

Jaha, det är han .., (jag känner inte igen honom, däremot namnet på blanketten), det är han som är uppvuxen i Haparanda och har ett finskklingande namn  och han berättar att till veckan åker han till Baku och arbetar.

Baku .., just det, i landet som är så svårstavat, jag ids inte ens försöka, men det är där Eurovisonsfinalen går av stapeln nästa helg.  Men det är inte med detta han ska jobba, nej, det är på en oljeplattform i Kaspiska havet.

Ja, så himla svårstavat var det ju inte, ser jag.

Nog är det väl ändå förunderligt att man kan känna en slags samhörighet - om än aldrig så pyttig - bara för att ens sista slutsiffror i personnumret börjar på en åtta?
Det skiljer mycket mellan västerbottniska och haparandamål, men mannen som ska resa till Baku, han tycker att det låter som om jag vore från Boden, inte alls från Västerbotten!

(Och plötsligt kommer jag ihåg hur mycket det här med igenkänning betyder. När förhållandet med den lurvige i Helsingborg tagit slut, berättade han att han chattat med en kvinna som direkt förstod vad "bian" var, dvs, biografen, ja, han blev så glad just därför. Själv säger jag bion .., och jag kände mig så ledsen när han berättade det där. Och när mitt äktenskap kapsejsade efter trettiofyra år tillsammans med samme man, då var den allra första som jag träffade mera på ..., ja, på riktigt, det var en man från Tornedalen och jag vet precis varför .., jo, sättet som han skrev på -, jag hade ingen aning var han kom ifrån - och efter en stund frågade jag (det var på en chatt) om han var hemifrån och det var han ju på sätt och vis också, även om han bodde i södra deken av landet, men på något förunderligt sätt kände jag igen "tonen" och språket och det kom att betyda hur mycket som helst för mig, just då. Det blev en slags trygghet i allt det osäkra.)


Helt ärligt undrar jag om det går en enda dag på jobbet som inte någon kommenterar dialekten!

Och det har varit vanvettigt mycket kunder idag - många sommarhusgäster som återvänt - och köerna ringlar sig ner mot fruktdisken, trots att vi har bekvinnat alla kassorna.

En annan kund härmar alltid pitemål när han kommer till min kassa, ja, han är ofta norröver och fiskar och tycker att "Norrland" (då tänker jag på Bert i Luleå och hur irriterad han skulle bli över ett sånt svepande begrepp ...) är så himla fint.

Vid det här laget är jag tämligen less på hans imitationer av pitemålet - som dessutom inte är mitt - så jag ler bara lite ansträngt och säger "ja, just det".

En kvinnlig röntgenläkare (det är hon som en gång berättade att hon längtade till arbetet, ja, på kvällen kände hon en sån glädje bara vid tanken på vad som väntade nästa dag!) säger att jag absolut ska komma och låta mitt knä röntgas som bestämt, jag behöver inte alls känna mig dum bara för att jag inte längre har ont.

"Det är ju så förstår du, att svullnaden är ett symptom på nånting annat .., ja, kom du!" säger hon.
Kvinnan är lång och blond och himla vacker. Hon ser nordisk ut - och när jag säger det  så menar jag inte att ickenordiska människor skulle vara mindre vackra -, men hon skulle kunna göra reklam för äpplen från Kivik eller nåt sånt och hon lyssnar alltid på ljudböcker (deckare, säger hon smajlande, nästan urskuldande ...) och när jag pratar med henne, tar hon ut hörsnäckan från ena örat och ber om ursäkt.

Väl hemkommen bjuds jag på övermåttan smarrig middag .., baconlindad fläskfilé med rödvinssås eller sky till och ett smarrigt vin .., helt underbart är det!

Det är kocken som syns på bilden här ovanför .., världens bäste kock och sambo är han och småländska är en himla fin dialekt; det låter så snällt. (Jag tänkte alltid förr att det måste vara omöjligt att vara kallblodig mördare och samtidigt låta som drängen i Emil i Lönneberga!)

Just nu tittar smålännigen på "spott" i tv.
Hockey-VM.


9 kommentarer:

  1. Ja de är fina de där männen vi hittat ute i cyberspace.

    Min pratar en lätt värmländska. Absolut ingen utpräglad sådan utan kanske bara lite i tonfallet. Han är en utblandad sort jämfört med mig. Flyttat lite mer och ett blandat påbrå.

    Självklart ska Du röntga Ditt knä! Absolut!

    Den middagen låter mums fillibabba!

    SvaraRadera
  2. Håll hårt i den där kocken med den snälla dialekten!
    Snart drar väl fiskesäsongen igång ordentligt, eller? Då får du ännu smarrigare middagar.

    SvaraRadera
  3. Det tittas på "spott" här i Västmanland också.
    Den ena av oss tittar väl mer ivrigt än den andra, men visst är det lite kul ändå. Jag försöker mest hålla mig vaken. Febern härjar lite då och då och jag känner mig som...inlindad i en filt, eller nåt. Avlägsen. Och ledsen, för jag fick idag veta att min fina farfar inte finns mer.

    Kram kram!

    SvaraRadera
  4. Gerd: det kommer! Men inte just nu ,-) Påminn mig. I morgon.

    Turtlan: ja, och tvärtom .., tänk, vilken tur dom har haft ,-)))))

    Mian: nä, det tror jag inte på .., att hålla hårt, jag håller löst ,-)

    Ulrika: men ååå, krya på dig! Ni kommer väl förbi i sommar en sväng och tar med er Max?

    SvaraRadera
  5. Ja vi gillar också din kock och ser fram emot att träffa honom i början av juni när vi kommer ner.... Vilken skicklighet att hitta honom!!!

    SvaraRadera
  6. Han låter nog snäll med vilken dialekt som helst :)

    SvaraRadera
  7. Eva: ja, fast nu var det ju han som hittade mig ,-)

    Steel City Anna. det tror jag också; han är så otroligt snäll och omtänksam!

    SvaraRadera