Tidigt, tidigt förlorade Margit, mamma och deras lillebror Ivan sin far och därefter blev Margit - som då var äldst av de tre barnen, sex år kanske - mammas stora trygghet.
Margit var den kavata, mamma var mer blyg.
Mamma sitter med knäppta händer alldeles intill sin mormor och bakom henne står Margit och bakom Margit, med vit krage, min mormor.
Lille Ivan som var blind, sitter i sin morfars knä.
Och här, en vuxen kvinna.
Moster Margit bodde med sina tre söner och sin man några mil utanför Dikanäs i södra Lappland.
Det var inte ofta vi var där och hälsade på .., det var mest mamma och jag som åkte över dagen, men tänk, att jag minns ännu så väl den där känslan av att vara älskad av sina mostrar .., av moster Margit och moster Gunvor (Barbros mamma som var glad och skvittrig och varmhjärtad) och moster Lisbet och morbror Olaf .., alltid den där känslan av villkorslös kärlek!
Margit var en stor personlighet!
Hon var synsk .., hon visste ibland månader i förväg när någon skulle dö .., ja, hon hade sannerligen antennerna ute åt alla håll!
Mest kommer jag ihåg henne när hon ringde till mamma och mamma, som annars inte pratade särskilt länge i telefon, hon stod då i hallen och det pratades och pratades, samtidigt som mamma vände och vred sig framför hallspegeln för att kolla profilen .., aj, aj, om hon hade gått upp något kilo!
Och moster Margit, som enligt mamma var den allra mest begåvade av syskonen, som förblev Tresund trogen så länge maken var i livet .., moster Margit som hjälpte mamma att ta hand om Anna och Maria när vi var i Australien på fem veckors semester!
Ååå, vilken härlig kvinna hon var!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar