Så lite man vet om vad som väntar runt hörnet.
Tjugosju års äktenskap och trettiofyra år tillsammans och nu är jag ensamseglare och besöker väninnan som också är från Västerbotten och där är hennes man och döttrar och en kelig katt och jag bjuds på middag och får sova i eget rum.
Det känns som om jag har hittat en flock ute på savannen och får ligga där - ihopkrupen - vid elden.
En slags trygghet är det.
Några år senare ska mitt liv ha ändrats igen .., då har jag, vid femtiosex års ålder, sagt upp ett fast arbete, lämnat min lilla lägenhet och flyttat till landet Halland, men det vet jag förstås inte då, när jag är hos familjen som är en slags flock.
I stället skriver jag ett meddelande på väninnans kylskåpsdörr.
// Fotoutmaningen kommer från Ulrika och fler deltagare hittar du här.
I morgon är temat "Nöje".
tänkvärt!
SvaraRaderaFint skrivet å så sant, det blir sällan som man tänkt det och man kan ta med sig många klokheten efter livets gång.
SvaraRaderaJa tänk ändå så lite man vet om vad som väntar en... men på något sätt så tror jag att allt blir bra till sist. På något sätt. Om man vågar följa med när det behövs, men också sätta ned foten och bromsa ibland.
SvaraRadera