Dom kliver på i Båstad - fem killar i artonsåldern - en av dem har keps och svart-vit-spräcklig jacka och från sekund ett börjar de unga männen recensera fredagkvällen.
Alla har varit rejält berusade .., det pratas om hur mycket vodka man hade i glaset och själva blandningen .,.nån har haft juice, en annan cola .., nån har "rökt på".
En av pojkarna är missmodig.
"Jag hade faan en tjej på kroken, allt var upplagt, men då började hon spy .. faaaan!" säger han.
En annan hakar på - jodå - han hade också en tjej och tänk, nästan-nästan blev det som han hade tänkt sig, men så kom hennes väninna och hämtade henne och så var den chansen förbi.
Jag sitter med huvudet mot fönstret och lyssnar förstrött, allt medan landskapet susar förbi.
I Ängelholm säger en av pojkarna att där skulle han kunna tänka sig att bo och hans kompis har för någon vecka sedan tillbringat en dag i Vejbystrand, det är inte så dumt heller, säger han.
När klockan är åtta närmar vi oss Helsingborg.
Då kliver pojkarna av.
Ett slags lugn sänker sig över kupén.
Fy för att vara i deras kläder så osäkra rädda och vibrerande.PUH
SvaraRaderaJag blir så nedstämd av att lyssna på sådant. Det måste väl finnas något annat sätt att bli människa på.
SvaraRaderaMen har vi inte alla gått igenom den fasen? Jag har i alla fall!
SvaraRaderaVi kan ju hoppas att det var lite skryt med i bilden...
SvaraRaderaVodkafasen? Nä.
SvaraRaderaTittat, varit nära och hoppats, men nä? Ja.
Precis som Ruta Ett har jag också gått igenom den fasen...
SvaraRadera(fast minus tjejer då förstås :-)
till er alla: jodå, jag har också varit igenom den fasen - och tänkte, när jag lyssnade till deras prat, att allt är sig likt -.
SvaraRaderaAv doften att döma tror jag nog inte att det var så mycket skryt med i bilden, Bloggblad.