Elisabet

Tisdagförmiddag tar vi bil och släp och kör till Falkenberg.
Först till återvinningscentralen där brädberget är makalöst stort och jag tänker att det påminner om bilder man har sett från Calcutta eller Rio de Janeiro, ja, som ett mindre berg är det!

Och sen till byggvaruhuset och allt medan pv fyller släpvagnen med grundmålad väggpanel till husets ena kortsida (den mot havet som tar så mycket stryk av vind och regn), sitter jag i bilen och lyssnar till P4-prat.

Det tar en stund .., jag småpratar lite med harry som ligger i baksätet och långleds och plötsligt dyker pv upp och ser tämligen besvärad ut .., jo, han har glömt sitt bankkort hemma och har jag möjligen med mig mitt .., och det har jag och vi säger unisont att å, vilken tur att jag bestämde mig för att följa med!

Sen går pv in för att betala och vi står där med bil och släpvagn som är fulllastad med virke; vi står där inne på butiksområdet så där som man gör på byggvaruhus och så kommer pv och allt är klart för att köra ut.

Då startar inte bilen! 

Det visar sig att batteriet har tagit slut (allt p4-lyssnande och säkert skruttigt batteri!) och den låter exakt så där fånig, ja, som den där gången när jag skulle vara snäll och hämta pv vid bussen från stan och samma sak hände.

Om jag säger som så .., ja, att herr pensionatsvärden inte var särskilt glad, så är det en klar underdrift.

Och jag känner väl att det här är helt och hållet mitt fel, så jag går in i byggvaruhuset och frågar ett par i vår ålder om dom möjligen kan tänka sig att hjälpa oss .., ja, startkablar har vi, men vi behöver ju en bil till, så där så vi tar oss ut därifrån och inte stoppar upp för övriga som har handlat och vill komma hem?

Mannen, som pratar halländska, har ingen större lust.

Då upptäcker jag en annan bil inne på området och där sitter en mörklockig man och lika mörklockig kvinna och jag ställer samma fråga till dem?

Skulle dom kanske kunna tänka sig?

Det kan dom.

"Javisst, självklart!" säger mannen på bruten svenska.

Och mannen kör ut sin bil till vår - som vi har lyckats baxa ut med hjälp av en försäljare - och sen blir det startkablar (fungerar inte) och den mörklockige mannen är tjänstvilligheten personifierad och föreslår till sist att vi ska putta igång den (det har försäljaren redan testat) och ut ur mannens bil kommer även hans hustru och så puttar vi på, vi tre, medan pv sitter inne i bilen.

Då går den igång!!

Jag säger bara en sak:  det är just såna gånger man inser betydelsen av medmänsklighet.

bettankax kommer ihåg .....

 

Jag säger bara, fy för den lede med bilar som inte startar. 

Glömmer aldrig när min bil blockerade en rondell just vid rusningstid:( Många huvudskakningar och pekande fingrar. Ingen hjälp. Fick till och med frågan av en medtrafikant "hur i h*lvete jag kunde vara så korkad att jag stannade mitt i en rondell?? Det är då man svarar, "jamen varför inte"??

Jodå jag fick hjälp av en snäll granne, som kastade sig i sin bil och kom till undsättning. 

Då blir man så tacksam så tacksam:)

Och Ruta Ett minns med fasa ...

Ruta Ett sa... 

 

Usch, det finns inget värre och alltid behagar de stanna på världens sämsta plats. En gång fick jag punktering i ytterfilen 100 m före Tingstadstunneln i en lånad bil i mars mitt i vinterslasket

Precis som Bettankax skriver så verkar folk tro att man stannat där av egen vilja...

Till slut kom det ett par änglar och stannade bakom, lyckades lokalisera både domkraft och reservhjul och vips så var det fixat.

Då blir man nästan religiös...fast bara nästan.