Jag tror att hon låg i en ljusblå barnvagn, men jag är inte säker.
Ibland var jag barnvakt åt den lilla tösen och hennes storebror, som för övrigt också var adopterad.
Faktiskt kände jag inte till någon fler som kommit till en familj på det viset.
Och nu har det gått femtio år och det är fredagförmiddag när hon ringer.
Av en händelse har hon - för ett bra tag sedan - ramlat över min blogg och där känt igen sig .., framför allt minns hon min mamma, som för den då unga tösen blev till en slags trygghet.
Så här skriver hon i en kommentar:
"Men det är nog inte så många mammor som lånat ut sig och förmedlat något så starkt till många andra barn som din mamma!!!! Jag vet då att av alla andras mammor som jag träffat på genom livet så har din mamma en alldeles speciell plats hos mig och jag har förstått att jag inte är ensam. Jag gick på en kurs i början på veckan som handlade om samspel mellan vuxna o barn och då kunde man berätta om ngn vuxen som man som barn minns speciellt. Det var väldigt fina historier bland oss 14 som var med och bland alla historier var din mamma med som en vuxen som jag själv minns väldigt starkt!!!!!"
Nu ringer hon alltså och jag ligger på soffan Ektorp och har en yllepläd över benen och det blir en massa prat om allt möjligt, men nästan allting är viktigheter och har med våra liv att göra.
Hon berättar om hennes livs resa och jag får höra om letandet efter hennes biologiska mamma ("jag gick till sist till pastorsexpeditionen och kvinnan bakom disken tog fram en bok och när hon för ett ögonblick inte var närvarande, hängde jag liksom över disken och såg då namnet på min mamma ...."), och hon berättar om mötet när hon verkligen träffar sin mamma .., hon berättar om ett telefonsamtal (då har mamman avlidit) där en man i andra änden av luren säger att hon nog bör sätta sig, "för jag tror att jag är din bror".
Det är som att lyssna till en följetong i radio eller att få vara med om programmet "Du vet inte vem du är".
Jag frågar om hon någonsin hittade sin biologiske far?
Jo, det med.
Och hon berättar om det allra första mötet .., och hur snäll och rar han var - och är - .., att han är lång ("det kan förklara varför jag var huvudet längre än min mamma, jag som aldrig varit lik nån, jag som alltid känt mig vilsen ...!") och jag får veta vilket yrke hennes pappa har haft och att hans fru inte är så värst förtjust i uppdykandet av en dotter, född långt innan hon (frun) kom in i bilden.
"Och han visste inte ens att jag fanns .., till och med för sina syskon hemlighöll mamma sina två barn som genast lämnades bort för adoption!" säger hon.
"Men tänk, att han som är min biologiska pappa, hans två döttrar har likadana namn som mina två flickor...!" säger hon med en slags förundran i rösten.
Vi pratar också om hur våra liv har sett ut.
Hennes: först en framgångssaga med en stilig man och gott om pengar och flådigt leverne .., och sedan uppbrott, ny man och ett veritabelt helvete ("ja, jag läste det du skrev i ett blogginlägg om kvinnor som misshandlas av sina män, såväl mentalt som fysiskt .., och att du inte för ditt liv förstod hur man kunde stanna kvar ..., jag läste det och tänkte att .., ja, jag ska inte skriva, men jag visste ju ...", säger hon) och sedan, äntligen, ett slags lugn och ro och också en slags försoning med livet som det har varit och en massa bearbetande förstås.
Och känslan av skuld.
Och också av att ha kommit hem.
Hela tiden med vi pratar, ligger jag och noppar ludd från pläden.
Hennes liv är så diametralt olikt mitt eget .., och ändå finns det beröringspunkter som blir till igenkänning.
Är det inte så det är - egentligen -, att dom flesta av våra känslor är så oerhört allmän-mänskliga .., det handlar om att känna sig älskad och bekräftad, det är väl ändå det viktigaste av allt?
Den där känslan av att vara del i något större.
En Familj.
En pusselbit.
En släkt.
Noppet. |
I säkert en timmes tid pratar vi.
Jag får veta vad hon arbetar med - hon kommer från en familj där det var viktigt med utanpåverk och detta att man skulle vara lyckad -.., och så hittar hon sin biologiska familj ..., och vi pratar om syskonkontakt .., och jag frågar vad hon gör när hon är ledig?
"Njaa... jag pysslar mest .., jag tycker helt enkelt om att vara här ute på landet", säger hon.
Sist av allt frågar jag hur det ser ut där hon sitter .,. är det på en stol eller ....? och då gapskrattar hon och säger att "ja, jag sitter på ett fårskinn i en dimblå soffa av märket Dux Playboy, vi köpte den på Blocket för 1500 kronor, mest för att jag tyckte att det skulle passa så bra här med en hörnsoffa och sambons föräldrar hade haft just en sån .., och han gick med på att hämta soffan, ja, faktiskt på direkten fixade han med släp och ..." säger hon och jag hör leendet genom luren.
Och så får jag veta att hon är Vattuman.
Eller kvinna.
Efteråt, när vi har slutat att prata och sagt att vi förstås ska träffas och gå på café, då, när jag åker söderut, känns det som om jag har varit ute på en lång, lång resa.
Och ja, jag har fått löfte att berätta om detta.
Fint skrivit.
SvaraRaderaÅter ett av alla dina fantastiska möten. I love you.
SvaraRaderaPV
Så fint.
SvaraRaderaEn liknande berättelse i bokform är Jeanette Wintersons självbiografi som alldeles just kommit på svenska. Den rekommenderar jag varmt.
Det slår mig att detta som de talar så fint om din mamma gått i arv till dig, att du inbjuder till den sortens samtal.
SvaraRaderaKan bara hålla med de andra! Jättefint att få läsa!
SvaraRaderaUnderbar läsning. När jag börjar läsa kan jag inte sluta...njuter:)
SvaraRaderaDu skulle vara krönikör i en större tidnng tänker och tycker jag!
SvaraRaderaSäger Om PV, åter ett fantastiskt möte.
Så berörd man bllir av hennes liv och händelser. Det där att veta var man kommer ifrån är så viktigt.
Tack Elisabet för fina rader som jag läste uppkrupen i min Ektorp.
till er alla: tack för era kommentarer och vänliga ord!
SvaraRaderabettankax: är det inte läge snart för ett telefonsamtal ,-)
Säger också som PV: I love you!
SvaraRaderaAbsolut!!:)
SvaraRadera