 |
| Brev från mamma när hon var frisk. |
Det är flera år sedan vi hördes av .., jag förstår att nånting måste ha hänt.
Jo, vännens mamma har drabbats av demens.
Allting känns igen.
Frustrationen .., det ständigt dåliga samvetet ..., känslan av otillräcklighet.
Och ilskan .., den man inte får känna, men ändå känner.
Och ångesten.
Känslan att inte bli trodd, när andra människor inte ser hur illa ställt det är.
"Mamma kan ju skärpa sig när hon talar i telefon med någon bekant .., då låter det som om hon är helt normal, men jag vet ju ...", säger vännen.
 |
| En frisk mamma. |
Om detta pratar vi länge.
Vännen är totalt slut på .., ja, fullkomligt dränerad på energi.
"Och hon säger så tokiga saker .., tror att pappa lever .., eller att ...!" säger vännen.
Man försöker att rätta .., att förklara, och jag säger att du, det lönar sig inte .., det hjälper inte, för henne är det ju en verklighet .., hon tycker sig se det hon ser.
Min egen mamma började hallucinera och såg elefanter ute på ängen i Bjäresjö, och en dag - Anders var kanske elva, tolv år, påstod hon sig se en apa i ett av våra fruktträd .., och "titta, där är stora hästflockar!" sa hon och skyndade sig in i huset .., och när hon kom på gruppboendet, då vaknade hon på nätterna och berättade för nattepersonalen hur hon såg sin fars kista stå i ena hörnet av rummet .., för mamma var det förstås verkligt och man kan bara ana ångesten.
"Jag hittar henne ofta uppkrupen i ena hörnet av sängen där hon sitter med täcket omkring sig och är alldeles rödgråten ...", sa Inger som jobbade natt och var en komplett ängel.
Och jag berättar vidare.
"Jamen, precis så är det!! P r e c i s så!" säger vännen.
Och jag önskar att alla som har en anhörig som drabbats av demens, ja, att dom kunde få telefonnummer till andra som varit med om den anhörigresan .., så där så man förstår att man inte är ensam .., att det är så här det är .., att det - hemska tanke - kan bli ännu värre .., men att man - förhoppningsvis - en gång kommer att få tillbaka bilden av en frisk förälder och att man då känner den där kärleken så stark, men att det är svårt just när man står där vacklande - mitt i stormens öga - ..., innan man fått hjälp, innan den som är sjuk har fått komma till rätt sorts boende.
Ungefär så.
Du skriver alltid så fint om din mamma och har haft en så fin förståelse och omtanke om henne. Och något som jag blir så berörd av är att du fortfarande besöker personalen som hjälpte din mamma dom sista åren.
SvaraRaderaVilken underbar mamma du måste ha haft och vilken fin dotter hon fick.
Anne i Mantorp
Det är en sån tröst att ha någon att prata med som "förstår" eftersom de varit där själv.
SvaraRaderaJag känner så väl igen det!
Det är en sån tröst att ha någon att prata med som "förstår" eftersom de varit där själv.
SvaraRaderaJag känner så väl igen det!
Anne i Mantorp: mamma var nog varken mer eller mindre underbar än alla andras mammor, men hon var ju min mamma ,-)
SvaraRaderaJag kunde bli rasande på henne när det var som värst .., och fast man visste att det inte lönade sig, så höll man på att rätta och säga att .."men så är det ju inte alls!"
Man blir trött och slut på .., orkar inte vara så där som man vill vara.
Men jag kände också en oändlig ömhet för henne och nu kan jag se hur okunnig jag var när det gällde Alzheimers sjukdom; så mycket enklare det hade varit med mera kunskap!
Personalen på Ejdern var och är UNDERBARA, så att jag hälsar på där, det är bara som att hälsa på goda vänner ,-)
Ruta Ett: precis! Jag skrev till någon på demensförbundet en gång och sa att om där finns någon som hör av sig och vill veta hur andra anhöriga har det, så får dom gärna ringa till mig! Men det blev nog inget av med den saken ,-)
Vi har gjort så, när det gäller det att få ett barn med Downs syndrom, att vi lämnat en pärm hos kuratorn på BB, i vilken vi skrivit och berättat om våra familjer, tillsammans med kontaktuppgifter. Då kan nyblivna föräldrar höra av sig till den familj som det är lättast att identifiera sig med, och få det stöd och den stöttning som inte vårdpersonalen kan erbjuda. Få prata om sitt eget, och få veta hur det faktiskt är. När jag fick min Gustav, då var det en mamma, bekant till en bekant, som på eget initiativ kontaktade mig, och det var ovärderligt!
SvaraRaderaVilka bra idéer ni har. Jag vet att med bröstcancer finns den möjligheten att kontakta någon som förstår.
SvaraRaderaMen det är ändå ett enormt arbete att ta sig igenom sorgen och alla känslor.
Kramar från Eva
Kattis: ja, just så! Jag kallades till ett "demens-möte" för anhöriga, där en läkare med eleganta diagram visade hur utvecklingen tedde sig .., det var oerhört mycket sifferprat och diagnoser .., men det som verkligen GAV nånting, var när anhöriga fick ställa frågor OCH berätta om sina erfarenheter .., då först blev det verkligt intressant och deras prat hade man sån oerhörd hjälp av, tyckte jag.
SvaraRaderaEva: just så! Och det kan ju vara så att föräldern är närmare nittio, det är ju inte ovanligt numera .., och "barnet" är närmare sjuttio .., då finns kanske inte heller all den där orken?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera