En otrolig skatt, det finns inte så mycket dokumenterat om de människor som reste ut som biståndsarbetare och missionärer, har läst en tjock bok om ett par Uppsalasystrar som gav sig iväg och dokumenterade allt.
Det är mycket arbete om du skulle sammanställa, men kanske du kunde få hjälp? Kontakta någon större församling eller journalist. Mycket mer spännande liv än vilken Marklund som helst som jag för övrigt aldrig läst så jag ska kanske inte uttala mig:-). Men läst lite utdrag här och där som fått räcka. Intressant skulle det vara att få veta mer men du kanske vet varför hon reste? Hur tankarna gick förutom viljan att hjälpa och göra en insats, lite äventyrslystnad och mycket mod men om det fanns något mer?
Monica: hon hade säkert burit på en längtan att göra nånting sånt här, om hon nu inte hade träffat pappa och fått familj. Hennes lillebror var blind och dog vid 21 års ålder; jag tror nog att det var det som gjorde att hon ömmade extramycket för blinda och tog dem till ögonläkare. Vid ett möte på Lapplandsveckan i Västerbotten, - två år efter att pappa gått bort -, träffade hon Olle och Annie som varit missionärer i Verklig Bemärkelse i Argentina i många, många år. Hon frågade dem om dom inte behövde nån "diskerska", för det "var hon bra på". Nej, sa Olle, men sjuksköterska. Det tog mamma som ett tecken och inom tre månader hade hon sålt huset, gett bort i princip allting och givit sig av. Mamma bedrev ingen missionärsverksamhet som sådan, utan det var mest sjukvård, hon tog han om två småttingar, hjälpte människor att starta affärer och driva små företag (jag ler när jag skriver det här .., det är ju inte klokt egentligen vad hon hann med!) ..., och så levde hon på sin änkepension och fick otroligt mycket bidrag från Malå och trakten därikring, så där så hon kunde köpa sjukvårdsutrustning från Erikshjälpen .., ja, allt sånt, som sedan fraktades med container till Argentina.
Ps. Hon sa själv att allt var i egoistiskt syfte .., skulle jag ha suttit i gungstolen resten av mitt liv ...? menade hon. Och så var hon orädd, trodde fullt ut på bibelns ord och var fatalist ut i fingerspetsarna. Och hade en hääärlig humor och var nästan alltid gladlynt. N ä s t a n ,-) Ds
Ja det är ju rent otroligt vad EN människa kan uträtta, väldigt intressant och fascinerande och förstår mer för jag har hört fler berätta så att de redan som barn visste de skulle göra något sådant! Men nu kom ni i vägen ett tag:-) men bättre sent än aldrig tänkte hon kanske. Ibland kan man också undra hur det går till att få vardagen att fungera där, vi vet så lite om det egentligen, man måste nog vara en väldig problemlösare och flexibel, är ju skillnad att höra SIDA"arbetare" berätta som lever ungefär som här fast bättre ofta. Men vad en ensam kvinna kan uträtta är ju helt otroligt! Maken har en kusin med fru som bodde i Burundi och var lärare några år där, hade tre barn med sig, men vet inte så mycket om deras liv annat än att det var tuffare att leva där än här:-). Och barnen fick mycket kunskaper med sig som de haft nytta av här sedan.
Monica: men mamma sa ALLTID att utan bistånd från alla generösa människor som ställde upp med TONVIS med gåvokläder, med pengar, beg.glasögon och allt annat, hade hon ju inte kunnat göra mycket .., hon var liksom bara yttersta länken i kedjan. Men finns där ingen sån länk, så hjälper det ju inte heller hur mycket alla andra gör? Och hon älskade ju det här äventyret .., och älskade bolivianarna där hon tillbringade dom flesta åren! Sa alltid att hon kände sig som hemma i fjällvärlden ,-)
Ja det är spännande allt att läsa om henne och den där boken kommer kanske så småningom:-). Du kan inleda med ett brev och sen bygga på, bakåtblickar och framåt och vad som hände både här och där. Och så foton du har, blir fantastiskt, jag kan se den redan:-). Och sen får du sitta i TV-sofforna och berätta, blir hur spännande som helst:-) och rätt som det är har du nominerats till Augustpriset:-). Tror det blir hur bra som helst detta!
Monica: men du förstår, en sak vet jag, möjligen om jag hade vunnit på Triss och skulle skrapa en lott i tv-soffan .., dåååå, kunde jag tänka mig nåt sånt. Aldrig annars! (Jo, jag förstod att du skojade ,-)
Och blir det någon bok någon gång om mormor, så får nog min Anna skriva den ,-)
Elisabet, nej jag skojade inte men förstår det där med TV-sofforna att du inte tycker de är så "bekväma";-). Men vilken riktning allt kunde ta, det är spännande i sig och jag håller nog på att du ska skriva, du som är dottern, du har mycket eget där också som kan flätas in i din mammas liv, jag tror det skulle bli mycket bra på alla sätt, (utom den där TV-soffan då, men då kanske du kan skicka dottern)
Eva: men det är inte därför jag lägger ut mammas brev .., för att visa hur fantastisk hon var .., utan för att jag tycker att det är så intressant allt det där arbetet och det tänkte man inte på då, när det begav sig.
En otrolig skatt, det finns inte så mycket dokumenterat om de människor som reste ut som biståndsarbetare och missionärer, har läst en tjock bok om ett par Uppsalasystrar som gav sig iväg och dokumenterade allt.
SvaraRaderaDet är mycket arbete om du skulle sammanställa, men kanske du kunde få hjälp? Kontakta någon större församling eller journalist. Mycket mer spännande liv än vilken Marklund som helst som jag för övrigt aldrig läst så jag ska kanske inte uttala mig:-). Men läst lite utdrag här och där som fått räcka.
Intressant skulle det vara att få veta mer men du kanske vet varför hon reste? Hur tankarna gick förutom viljan att hjälpa och göra en insats, lite äventyrslystnad och mycket mod men om det fanns något mer?
Monica: hon hade säkert burit på en längtan att göra nånting sånt här, om hon nu inte hade träffat pappa och fått familj.
SvaraRaderaHennes lillebror var blind och dog vid 21 års ålder; jag tror nog att det var det som gjorde att hon ömmade extramycket för blinda och tog dem till ögonläkare.
Vid ett möte på Lapplandsveckan i Västerbotten, - två år efter att pappa gått bort -, träffade hon Olle och Annie som varit missionärer i Verklig Bemärkelse i Argentina i många, många år. Hon frågade dem om dom inte behövde nån "diskerska", för det "var hon bra på".
Nej, sa Olle, men sjuksköterska.
Det tog mamma som ett tecken och inom tre månader hade hon sålt huset, gett bort i princip allting och givit sig av.
Mamma bedrev ingen missionärsverksamhet som sådan, utan det var mest sjukvård, hon tog han om två småttingar, hjälpte människor att starta affärer och driva små företag (jag ler när jag skriver det här .., det är ju inte klokt egentligen vad hon hann med!) ..., och så levde hon på sin änkepension och fick otroligt mycket bidrag från Malå och trakten därikring, så där så hon kunde köpa sjukvårdsutrustning från Erikshjälpen .., ja, allt sånt, som sedan fraktades med container till Argentina.
Ps. Hon sa själv att allt var i egoistiskt syfte .., skulle jag ha suttit i gungstolen resten av mitt liv ...? menade hon.
SvaraRaderaOch så var hon orädd, trodde fullt ut på bibelns ord och var fatalist ut i fingerspetsarna. Och hade en hääärlig humor och var nästan alltid gladlynt. N ä s t a n ,-) Ds
Ja det är ju rent otroligt vad EN människa kan uträtta, väldigt intressant och fascinerande och förstår mer för jag har hört fler berätta så att de redan som barn visste de skulle göra något sådant! Men nu kom ni i vägen ett tag:-) men bättre sent än aldrig tänkte hon kanske. Ibland kan man också undra hur det går till att få vardagen att fungera där, vi vet så lite om det egentligen, man måste nog vara en väldig problemlösare och flexibel, är ju skillnad att höra SIDA"arbetare" berätta som lever ungefär som här fast bättre ofta. Men vad en ensam kvinna kan uträtta är ju helt otroligt! Maken har en kusin med fru som bodde i Burundi och var lärare några år där, hade tre barn med sig, men vet inte så mycket om deras liv annat än att det var tuffare att leva där än här:-). Och barnen fick mycket kunskaper med sig som de haft nytta av här sedan.
SvaraRaderaMonica: men mamma sa ALLTID att utan bistånd från alla generösa människor som ställde upp med TONVIS med gåvokläder, med pengar, beg.glasögon och allt annat, hade hon ju inte kunnat göra mycket .., hon var liksom bara yttersta länken i kedjan.
SvaraRaderaMen finns där ingen sån länk, så hjälper det ju inte heller hur mycket alla andra gör?
Och hon älskade ju det här äventyret .., och älskade bolivianarna där hon tillbringade dom flesta åren! Sa alltid att hon kände sig som hemma i fjällvärlden ,-)
Ja det är spännande allt att läsa om henne och den där boken kommer kanske så småningom:-). Du kan inleda med ett brev och sen bygga på, bakåtblickar och framåt och vad som hände både här och där. Och så foton du har, blir fantastiskt, jag kan se den redan:-). Och sen får du sitta i TV-sofforna och berätta, blir hur spännande som helst:-) och rätt som det är har du nominerats till Augustpriset:-). Tror det blir hur bra som helst detta!
SvaraRaderaMonica: men du förstår, en sak vet jag, möjligen om jag hade vunnit på Triss och skulle skrapa en lott i tv-soffan .., dåååå, kunde jag tänka mig nåt sånt. Aldrig annars! (Jo, jag förstod att du skojade ,-)
SvaraRaderaOch blir det någon bok någon gång om mormor, så får nog min Anna skriva den ,-)
Jag är nöjd som det är.
Elisabet, nej jag skojade inte men förstår det där med TV-sofforna att du inte tycker de är så "bekväma";-). Men vilken riktning allt kunde ta, det är spännande i sig och jag håller nog på att du ska skriva, du som är dottern, du har mycket eget där också som kan flätas in i din mammas liv, jag tror det skulle bli mycket bra på alla sätt, (utom den där TV-soffan då, men då kanske du kan skicka dottern)
SvaraRaderaMonica: ,-)
SvaraRaderaSkriv en bok Elisabet! En toppenidé!
SvaraRaderaJa du kan vara stolt över din mamma!
SvaraRaderaEva: men det är inte därför jag lägger ut mammas brev .., för att visa hur fantastisk hon var .., utan för att jag tycker att det är så intressant allt det där arbetet och det tänkte man inte på då, när det begav sig.
SvaraRadera