Igår, på väg ut från det stora möbelvaruhusets damtoalett, råkar jag springa rakt i famnen på en storvuxen man i sjuttioårsåldern.
Han brer ut med armarna - som i en björnkram - och säger ..."hoppsan, vilket möte det här blev!" och så ler han med hela ansiktet.
Det hela varade inte mer än möjligen i två sekunder.
Kanske fyra.
Men medan jag gick där inne bland alla möbler och presumtiva kunder, tänkte jag på det där leendet och vad det betydde.
Ibland behövs det inte mycket!
SvaraRaderaSynd att du inte bor kvar i Ystad, jag ska dit nästa helg.