 |
| Gulle-pElle. |
Igårkväll tyckte jag att pElle var så ..., annorlunda.
Mest hela tiden låg han ihopkurad längst uppe på soffan och det gör han i vanliga fall också, men det var ändå nånting som inte stämde.
På kvällen satte jag mig intill honom och strök försiktigt över hans panna och då det lät som när man stryker över krossad cornflakes! Jag höll på att svimma!
Och hans högra öga var svullet och han var lite varm ..., bara sov och sov.
Så jag hämtade en kall bomullstuss - modell större - och baddade hans öga och pannan (då slutade det att låta så där hemskt) och så satt jag hos honom en stund och var snäll och sa mjuka och vänliga saker.
Han som annars spinner nästan på en gång när man rör honom, spann inte alls.
Det är sannerligen inte ofta som pElle i n t e sover hos mig på nätterna, men natten mot idag låg han kvar på soffan.
Jag var omåttligt orolig när jag gick ner i morse och jag tänkte att nu är nog pElles dagar tillända?
Och nej, jag har inte tänkt söka veterinärvård, för om man är sjutton eller arton år och inte verkar plågas, så får man somna in så där enligt naturens gång.
Fortfarande var han loj och slö, men ögat var bättre och jag kokade fisk och han hoppade upp på bänken och åt och gick sedan och lade sig igen.
Under eftermiddagen på jobbet har jag flera gånger undrat hur det har varit med honom?
Nästan tjugo år tillsammans - från det man var alldeles nyfödd - tills man är gammal kattherre, det är lång tid. Mycket har vi varit med om.
Mycket har HAN varit med om.
Men tänk, när jag kom hem ikväll satt pElle på köksstolen och för en stund sedan putsade han pälsen.
Det finns nästan inte ord för hur glad jag blev.
Och vi är många som gläds med dig.
SvaraRaderaÅh, det är svårt när djuren blir gamla och sjuka. Inte veta om det ska gå vägen den här gången. Inte veta om man ska ingripa eller låta tiden gå. För man kan ju ingripa åt andra hållet också. Så har det fått bli för de allra flesta av djuren som försvunnit i mitt liv, för de har varit hästar, och man kan inte låta en häst bli så väldigt skruttig eftersom de är så stora - de måste helt enkelt kunna klara sig på egna ben utan problem.
annannan: ja, jag har varit med om det också, två hundar har jag följt till slutet hos veterinären och det är ju tur att det finns den möjligheten, det blir ett värdigt slut.
SvaraRaderaSkulle jag tro att pELle plågades, då finge vi ta honom till djursjukhuset i slöinge, men jag hoppas att det löser sig själv ...
Är han så pass gammal? Det visste jag inte.
SvaraRaderaLillgubben.
SvaraRaderaÅh Elisabet, jag känner igen dina känslor, oro, kärlek till din pElle.
SvaraRaderaMin katt valde mig!!!som mycket liten katt baby och var med oss i hela 19 underbara år...
Förvillande lik din katt, var han vår ljuvligt tillgivna Fjåsen.
Förstår så väl din vånda i nuläget. Kram från Biggan
Åååhhhh! Lilla pElle-gubben!
SvaraRaderaHar följt honom här i minst 6 år nu. Tycker jag känner honom så väl. Han har ju skrivit en del brev också! Hälsa honom så mycket från mig!
Varma kramar, klianden och klappar från Monica.
Katter är fantastiska djur. Hoppas att pElle reser sig på nio...Håller tummarna.
SvaraRaderaDet här är det svåraste med att ha fyrbenta livskamrater. Någongång, någonstans skiljs ens vägar. Jag blev så glad när jag kom till slutet av ditt inlägg!
SvaraRaderaKram,
Hedgren
Oj vilken oro.
SvaraRaderaJa det är hemskt svårt att skiljas.
Hoppas han repar sig.
Kram från eva som varit utan ström i fyra timmar. Kallt inne.Oro för frysen men nu kom strömmen-hurra.
Ojojoj, Pelle...bli frisk fort!
SvaraRaderaGulle pElle! Han måste då alltid vara kvar! Vilken personlighet. Den enda katten Nelly haft R E S P E K T för.
SvaraRaderaTill er alla: pElle tycks nu nästan helt frisk .. och i morgon ska jag försöka duscha bort rugan från såret på huvudet, så det blir rent och fint. Han och harry har fått bo på var sitt håll när vi var borta idag .., jag kan inte tänka mig nåt annat än att harry antingen lekt med honom eller fått sig en lusing och då blivit arg?
SvaraRadera