söndag 3 februari 2013

Det bästa för mig själv ....

Ibland låg han i skuggan i slänten och vilade sig.


Det bästa förra veckan, det var att jag till sist tog mod till mig och gjorde det oundvikliga: tog pElle till djursjukhuset i Slöinge och lät honom sluta sitt liv där.

I veckor, ja, nästan månader, hade jag anat att det skulle bli så här inom en inte alltför avlägsen framtid.

På kvällarna, när pElle alltid hoppade upp i min famn och lät sig klias på huvudet, brukade jag säga att ..."ja, du lilla gubben, du har nog inte så långt kvar att leva".

Pv tyckte att det lät så hemskt, men för mig var det ett sätt att förbereda mig.

Det är underligt, men på nåt sätt vet man.

Sista tiden blev pElle annorlunda.
Låg inte vid min huvudkudde som han alltid hade gjort .., blev kvar på soffan.
Åt bara lite, lite.
Drack mycket vatten.
Tappade glansen i pälsen.
Och så kom ju den där knölen.

Men oj, så tomt det är.

Tänk, att man kan sakna en katt så mycket!

Nu är där ingen pElle som kommer och möter en efter arbetsdagens slut .., ingen pElle som kommer småspringande när bilen parkeras på gården ..., ingen pElle som ligger i den där gropen uppe på soffan.

Ingen pElle som tror att all mat är till honom.

Var gång jag kör till jobbet och sitter själv i bilen, får jag ideligen svälja.
Ibland skyms sikten.

Och allt detta för en svartvit kattgubbe som inte längre finns.

Ändå .., var det det bästa förra veckan ..., att vi kom till ett beslut.

Att vi lät honom gå.

5 kommentarer:

  1. Å en svartvit kattgubbe som betydde nog så mycket! Klart att ögonen tåras även om det var bäst för pElle!!! Kram Åsa

    SvaraRadera
  2. Det är så svårt att ta just det beslutet... Jag har en gång dragit på det beslutet allt för länge... Så nu har jag lovat alla framtida djur som jag har, kommer att ha att de inte ska behöva plågas... Ni gjorde så rätt, så rätt..

    SvaraRadera
  3. Åsa, SoF och leina: jo, jag vet ..., det var helt rätt beslut, men jag trodde nog inte att jag skulle märka hans frånvaro så mycket.

    SvaraRadera
  4. Åh, de älskade djuren ,de stannar kvar i ens minne resten av livet. Värst är det just i början när alla de små rutinerna som du beskriver plötsligt är borta. Tomt och tyst blir det.

    Tur att ni ändå har de andra. Och det är klart att det var rätt beslut!

    SvaraRadera