 |
| Första gången för Stafettvasan. Pv kramar om" dr Böhlander". |
Ja, elva arbetsdagar, alltså, sen bär det av till Sälen och alla loppen och samvaron där uppe.
Elva dagar, det är ju ingenting.
Och jag jobbar eftermiddag med Lena som har två år kvar till pensionen och det är jättemycket folk .., nästan som vårvinter..., och köerna växer och man hinner inte så mycket mera än det viktigaste; att fylla på i mejeriet och frukten och så vara kassörska förstås.
Kommer hem halv nio och har missat halva På Spåret.
Äter middag, tittar på Skavlan och mår fysiskt illa av att höra Anna Wahlgren prata om sin dotter och mest är det bara ledsamt och på gränsen till vidrigt och inte har väl mammans aktier stigit så värst mycket efter deltagandet i kvällens program.
Jag tänker på kunden (en man) som hela tiden berättar om vårdnadstvisten mot sin fru och rättegången och jag vill inte ta ställning och pratar om annat .., och så känns det nu också, när jag lyssnar till A.W i sin röda klänning.
På soffan Ektorp halvligger pv som är trött efter veckans arbete.
Vi har ätit god mat och druckit gott vin och sällan, för att inte säga aldrig, har en ledig helg känts så ljuvlig.
Det var riktigt hemskt och tragiskt att lyssna till AW. Att kalla sitt eget kött och blod för en krypskytt och att inte vilja försonas...jag förstår det bara inte.
SvaraRaderaJag har precis läst hennes bok Sanning eller Konsekvens som hon desperat försöker marknadsföra i olika medier. Rekommenderar ingen att läsa den, den ger lika obehaglig mersmak som kvällens Skavlan, om inte mer.
SvaraRaderaDäremot tycker jag det är för j...t med alla som ger sig på sina föräldrar offentligt. Från Jan Myrdal till Kerstin Thorvall till den fryntlige Leif GW (läs Gustavs Grabb), PG Gyllenhammars dotter och så nu Felicia F.
Gör upp på kammaren vill man säga. Och förlåt och förstå varandra istället för att ägna er åt offentlig pajkastning.
Jag blir också illa berörd av en bevisligen mycket tagen och sårad (bitter)Anna W. Som också begår det största misstag man kan göra: talar illa om barnafadern.
Tur jag inte såg det...
SvaraRaderaLåter jobbigt.
Att titta och höra på.
Varför?
Vad tjänar det till?
Nej - mer kärlek och kramar till folket! ;)
♥
Vi stängde av...
SvaraRaderaJa det var lite som en dag på jobbet.
SvaraRaderaTill alla: ja, det är trist när det blir så här, men till skillnad från dig Monet, så kan jag faktiskt förstå barn till Kändisar - kändisar som hyllats och ärats - och där barnen farit illa .., att det kan finnas en vilja att berätta hur det egentligen var.
SvaraRaderaJag hade inte gjort det själv, men jag kan FÖRSTÅ dem.
Bettankax: ja, det slog mig när jag läste din kommentar, att detta får du - i ditt yrkesliv -, förstås höra dagligdags!
Huvva.
Det var verkligen hemskt och patetiskt. Hon skyllde på Felicias man????
SvaraRaderaJag läste boken -hemskt för ett barn även om det bara delvis var sant?!!anna tillstod att hon var alkoholist men ack vilken ton.
Skavlan hade inte en chans att få ned tonen.....Hua
@Eva: Nej, Felicias pappa om jag förstått det hela rätt.
SvaraRadera...och jag håller inte med Monet, speciellt inte i Anna Wahlgrens fall.
SvaraRaderaOm man har gjort det till en karriär att tala om för folk hur bra man är på barnuppfostran får man också tåla att ens barn talar om sin syn på det hela.
Eva i Tyresö: ja, så tror jag också att det var .., A.W:s före detta man.
SvaraRaderaRexxie: precis så känner jag det också.
Jag tycker självklart att man ska kunna konfrontera sina föräldrar om man har upplevt att man haft en svår barndom. I Felicias fall verkar det verkligen vara så och man förvånar sig egentligen inte, vi som var med och följde Anna W i alla hennes relationer med åtföljande barn då det begav sig.
SvaraRaderaMen den här sortens uppgörelser behöver INTE göras offentligt och i bokform på det sätt som författarna jag nämnt gjort. I samtliga fall (utom i GW Perssons för där var mamman död) finns den andra sidan: mammorna som fullkomligt d ö r och f ö r i n t a s av detta. Och inte har en chans att försvara sig för det är ändå alltid barnets version alla tar till sig.
Anna W är ett exempel på hur hon nästan "dött" av detta men samtidigt, när hon ger sig in i debatten, inte förmår att släppa bitterhet, sina egna sanningskrav och attacker mot fd mannen, Felicias pappa. Det är omoget, själviskt och förödande för henne själv. Men samtidigt förståeligt.
Man måste visa ömhet och sympati för alla i en familj som drabbas av något så här förödande för alla parter. Och det är inte upp till någon av oss att döma när vi inte har alla fakta i målet, det tycker jag inte.