... gifte jag mig och bytte efternamn, från Nilsson till Eikedahl.
Vigselringen var oerhört enkel och såg ut nästan exakt som den på bilden här ovanför.
I tjugosju år satt den på min vänstra hand.
Under alla dessa år var vigselringen mitt enda smycke, ja, frånsett enkla örhängen.
Likväl kände jag mig så alldeles oerhört naken utan ring på vänster hand .., och spåret efter den - och efter livet som Elisabet Eikedahl -, syntes i mer än ett år efteråt.
Men så fick jag av mina arbetskamrater i Ystad ett presentkort hos stadens silversmed och då beställde jag den här ringen, med initialerna från mina tre barn ingraverade på utsidan.
Och så, efter jul någon gång, glömde jag den hos mellandottern på Ekerö.
"Det är ingen fara mamma, jag tar med den till Sälen!" sa hon glatt.
Första veckan i mars fick jag tillbaka ringen.
Näst sista natten i den hyrda stugan vaknar jag av att händerna är fruktansvärt svullna, så jag tar - med visst besvär - av mig ringen och låter den sitta lite löst på ett smalare finger.
När jag kommer hem till landet Halland, kommer jag ihåg den .., och inser att den naturligtvis har ramlat av fingret och nu befinner sig i en hyrstuga i landet Dalarna!
Idag, den 23:e april, på Georgdagen, kom den åter; upphittad och hitskickad.
Det kostade mig tvåhundra kronor att hämta ut den.
Man kan beskriva det som återseendets glädje.
Verkligen.
Å så bra....att den kom åter.
SvaraRaderaHurra!
Oj vilket äventyr den ringen varit med om. Tur att den inte kom bort där uppe i Dalarna.
SvaraRaderaMen oj, hej Elisabet kom bara att tänka på dig och åren vi hade i stockholm. Idag ser det lite annorlunda ut. Barnen är vuxna och vi har barn barn. Både jag och du skiljde ju oss. Nu är vi två gamla tanter enligt dom unga. Jag mår bra med lite krämpor. Hoppas allt är bra med dig och dina barn. Vet inte vilket förhållande du är i men just nu är jag sambo. Kul att jag kunde nå dig. Må så gott. En vän från tiden i stockholm/irene
SvaraRadera