Det där är så sanslöst tragiskt att det inte finns ord för det. Och eftersom jag gått i skolan precis i de där kvarteren ser jag framför mig hur det är en typisk industriområdegata som man knappast promenerar omkring på, där sannolikheten att någon ska komma förbi och misstänka att det är något konstigt är nästan noll.
Och jag minns en gång på väg hem från badsjön med en liten pojke i ungefär den där åldern, barnbarn på mitt sommarjobb. Hur det var varmt i bilen och pojken hade en långärmad tröja på sig. Hur han var på väg att tuppa av och jag på något intuitivt sätt begrep att jag måste få av honom den där tröjan och så fort jag gjort det blev han som vanligt igen. Jag vet inte rent medicinskt, men jag tänker mig att en sån där liten unge i det sammanhanget helt enkelt just tuppar av och inte gör något väsen av sig.
Jag kände det som Mossfolk. Kanske för att jag också varit i skolvärlden så länge och på något vis så var det till sist alltid skolans "fel" att något blivit som det blivit. Det lät på radion som om ansvaret låg minst lika mycket på förskolan som på föräldern och så kan det aldrig vara. Men förskräckligt är det ju. Arma människor!
Ruta Ett: ja, jag upplevde det inte själv som att man lade skulden på förskolan (inte helt), men det kan ju vara för att jag inte är "drabbad". Det måste ju ändå - för alla - vara självklart att det verkliga ansvaret har ju naturligtvis föräldrarna. Resten blir bara olyckliga omständigheter.
Det där är så sanslöst tragiskt att det inte finns ord för det. Och eftersom jag gått i skolan precis i de där kvarteren ser jag framför mig hur det är en typisk industriområdegata som man knappast promenerar omkring på, där sannolikheten att någon ska komma förbi och misstänka att det är något konstigt är nästan noll.
SvaraRaderaOch jag minns en gång på väg hem från badsjön med en liten pojke i ungefär den där åldern, barnbarn på mitt sommarjobb. Hur det var varmt i bilen och pojken hade en långärmad tröja på sig. Hur han var på väg att tuppa av och jag på något intuitivt sätt begrep att jag måste få av honom den där tröjan och så fort jag gjort det blev han som vanligt igen. Jag vet inte rent medicinskt, men jag tänker mig att en sån där liten unge i det sammanhanget helt enkelt just tuppar av och inte gör något väsen av sig.
Näe, det är förstås alldeles alldeles fruktansvärt.
SvaraRaderaMen jag kan inte låta bli att uppröras över att förskolan i media tillskrivs ansvar för det hela!
annannan: ja, det är hemskt så fort det kan gå överstyr i en sommarhet bil!
SvaraRaderamossfolk: men det tycker jag inte att dom gör, tillskrivs ansvar, men jag kan förstå om du känner det så.
Jag kände det som Mossfolk. Kanske för att jag också varit i skolvärlden så länge och på något vis så var det till sist alltid skolans "fel" att något blivit som det blivit.
SvaraRaderaDet lät på radion som om ansvaret låg minst lika mycket på förskolan som på föräldern och så kan det aldrig vara.
Men förskräckligt är det ju.
Arma människor!
Ruta Ett: ja, jag upplevde det inte själv som att man lade skulden på förskolan (inte helt), men det kan ju vara för att jag inte är "drabbad".
SvaraRaderaDet måste ju ändå - för alla - vara självklart att det verkliga ansvaret har ju naturligtvis föräldrarna.
Resten blir bara olyckliga omständigheter.