Efteråt ...

Så här är det: på morgonen tar sig harry inte ner från sängen.
När han går nerför trappan lyfter han liksom hela bakpartiet.
Går försiktig, försiktigt.
Nästan smyger.

Kommer upp till mig och ligger vid mina fötter.
Blir kvar uppe när jag går ner och efter en halvtimme hör jag hur han gnyr; nej, han kan inte ta sig ner.
Lägger sig på golvet och när han ska stiga upp, liksom håller inte bakdelen ihop.
Går ut på gräsmattan .., ligger nästan en timme i gräset.

Nästan samma sak har jag varit med en gång tidigare, då med vår labrador.
Jag minns tydligt hur det slutade.

Så jag ringer Halmstad djursjukhus och får tid kvart i tre.

Liiite piggare är harry, men inte mycket.

I väntrummet sitter andra mattar och hussar.
En storvuxen man i Hells-Angels-jacka kommer ut från ett behandlingsrum och håller ett tomt koppel i ena handen, intill honom står en kvinna och gråter.

Harry nosar på en ursöt liten tik av blandrasmodell .., viftar lite på svansen.
Matte blir glad.

Sen är det vår tur och det visar sig att harry har feber och kanske är detta sviterna av Borelia, det tas prover och strääääcks på ben som är så muskulösa så dom nästan inte går att sträcka alls ..., och han får en spruta och han är så snäll och go och veterinären säger ..."men ååå, vilken underbar hund!" och då vill jag förstås säga att jag älskar henne.

Efteråt, när jag ska betala dom två tusen kronorna, har jag en kvinna framför mig.
Hon ska ta farväl av sin lilla pudel.
"Vill du vara med ...?" frågar den unga kvinnan i receptionen.
"Ja, jag vill vara med ända till slutet ...", svarar kvinnan och klappar om sin hund.

Det är inte långt ifrån att man börjar gråta.

Och nu är vi hemma.

Harry har fått smärtstillande och är ute på gräsmattan och tycks glad och lycklig och matten är precis likadan.

Om några dagar får vi besked vad det kan vara.