Elisabet

Men vi var i alla fall två ...

Efter timmars arbete med att plantera och fixa stödpinnar (går bra av allt som pv har huggit ned), plantering av luktärter (ljufvligheter ...!), samt plantor av squash och gurka, krasse .., bladpersilja .., salvia ...,  och lite annat .., är jag genomsvettig!

Jag tar harry på promenad.
Den vanliga sträckan som brukar ta tjugo minuter, tar nu det dubbla i tid.

Stelbent är jag .., och jag stannar till och lindar om hårdare med den elastiska bindan, så hårt så jag nästan kan röra mig obehindrat.
På den delen av vägen som lutar, är det hopplöst att gå på ett vettigt sätt, men så har det alltid varit med ett krånglande knä.

Nästan framme vid lagården bestämmer jag mig för att skriva dagbok om hur mitt knä uppför sig, så där så jag verkligen kan få en riktig bild och när - hur - och kanske varför?
Natten mot idag var djävulsk .., aldrig har jag haft så ont .., från knäet, ner längs vaden och ut i foten!

Sen havet och stranden.
Harry får vara hemma och lägger sig på soffan.
Det är varmt ute!

Alldeles ensam är och jag går raka spåret ut i vattnet .., det är lågvatten, nästan som ebb och där jag häromdagen simmade, där är det nu sandstrand!

Och iskallt är vattnet .., och se, där kommer en äldre kvinna promenerande .., hon har röd badrock och kommer ut till mig ..."ja, det är iskallt, men skönt!" säger jag och kvinnan hooooar till .., hjälp, så kallt det är, tycker hon.

Sen blir det en stunds prat.

"Ser du  huset med tegeltak där uppe på åsen? Där har jag tillbringat somrarna i femtiosju år!" säger hon leende.

Egentligen bor hon i Halmstad .., och hon tar av sig baddräkten .., hennes stjärt är krivit och mammig ..., och hon bryr sig inte så värst i krumbuktandet .., men jag vänder ansiktet mot solen och blundar .., och sen hör jag henne säga hejdå och så går hon sin väg.

I en timmes tid blir jag där.

Livet ..., när det är som bäst.