lördag 3 augusti 2013

Två timmar, kanske tre ...


... blir det på stranden.

Det blåser friskt - frånlandsvind - och mellan varven yr sanden mot kroppen!
Att läsa morgontidningen är dömt att misslyckas.

Jag sitter i min rosaprickiga strandstol och tittar ut över världen.
Ser stora familjer komma samlade och där är mammor och pappor i säkerligen 85-årsåldern som får stöd när det ska gås ut i havet ..., (det är det där med balansen, förstår jag .., det kanske är därför äldre inte är i majoritet på badstränderna?).., där är kritvita kroppar och gammelmansbröst och där är lika kritvita stjärtar som inte döljs bakom stora badhanddukar när det ska bytas om och jag ler för mig själv åt alla krumbukter och allt det mänskliga.

Där är en våldsamt solbränd man med guldkedja runt halsen och tatuering på ena axeln och jag undrar varför jag har så svårt att tänka mig pv med smycken runt halsen?
Är jag verkligen så stockkonservativ?
Å andra sidan har jag ju aldrig några smycken själv, hur vackert jag än tycker att det är på kvinnor.

Inte långt ifrån mig sitter en av stans präster och hennes man.
Prästen är rödhårig och har alldeles vit hud som blivit röd uppe vid halsen.
En liten femårig lintott finns också i sällskapet.

Och runt omkring oss andra familjer med småttingar.
Överallt syns badringar, krokodiler i plast och flytkuddar.
Två stooora runda badringar - modell bildäck - lämnas obevakade i några sekunder och vips flyger dom iväg och inte en chans har ägarna att fånga dem!

Prästens lille son leker med hink och spade och några traktorer har han också.
Plötsligt kommer en lite äldre pojke fram till honom.

"Hej, får jag va med dig?" säger pojken och det får han.
(Så helt underbart! Tänk, om vi vuxna gjorde på samma sätt .., detta att så ta för givet att man är välkommen!)

I timmar leker dom två pojkarna med varandra .., bygger sandslott och vägar och läxar nu och då upp pojkens lillasyster Molly som inte inser att hon har satt sig "mitt i deras värld!"

Och just som jag ska gå hem, ser jag hur en blond kvinna vinkar glatt.
Alldeles tvärsäker på att det är till mig är jag inte, så jag tvekar lite .., sen frågar jag ..."är det till mig du vinkar?" och jo, det är det.

Det visar sig vara en kund i affären, en av dom där goa, rara som alltid är så vänlig.
Nu sitter hon där i blå baddräkt, omgiven av sex barn och en väninna som - ska det visa sig - kommer från Vänersborg, men är uppvuxen i Emmaboda i Småland.

En stunds prat blir det .., mest om dialekter.

Sen åker jag hemåt.
Varm i hjärtat.

1 kommentar:

  1. Vilken härlig strandrapport!
    Och det är lite intressant att studera snitsen (eller avsaknaden av den... eller ointresset för den) när folk ska byta om. Själv gör jag det hela enkelt för mig och har alltid kjol :)

    SvaraRadera