Elisabet

Vid åtta ...

Då har jag hämtat labradoren Elvis utanför affären i Haverdal .., han sitter i sin husses bil och väntar och vet precis .., och jag handlar frukostbröd och pålägg och pratar lite med Carina som kollar mejeriet och vid charkkylen sitter Peter på huk och sätter ned priset på sånt som har kort datum .., och i lagret springer Elvis husse av och an .., och någon frågar hur det är att ha semester?

"Himla skönt!", säger jag.

Och så hemåt.

Ser två kvinnor som tar ett morgondopp från bryggan i Steninge .., lovar mig själv att gå ner till havet och bada idag .., hemma ..., tar hundarna på promenad .., upptäcker enorma bestånd av rosalila och väldigt högresta blommor .., dom växer i skuggiga partier i hagen vid lagården .., kanske är det nån slags digitalis, kanske inte?

Nu kaffe.
Kaffe och macka.
Och brev till min syster i Australien.

Hon - i sin tur -, har berättat om ett glatt besök av den före detta skåningen Kalle som bor uppe i bergen några mil från Adelaide.

Så här skriver hon: "Du frågade om kalle -  han är ganska kort men väldigt rund, pratar en väldig
skånska, spelar gitarr och sjunger när han är på fester.  Han har en farm med stora olivodlingar men också en del biffkor. Tidigare hade han och frun också en firma som byggde växthus. När Kalle är här löser vi alltid en del av världsproblemen."

Medan jag skriver detta ligger hundarna vid mina fötter.
Hela tiden medan jag suttit vid tangentbordet, har harry slickat på mitt högra ben, just där protesen är.
Visst är det underligt?
Jag har läst - och sett på tv - om hundar som kan nosa upp cancer just genom att dom slickar ihärdigt på ett visst ställe på sin husses eller mattes kropp! Helt fantastiskt, men inte så konstigt, kanske.

Min mamma berättade att hon, när hon gick längs korridoren i sjukstugan, kunde känna på doften vilken sjukdom somliga hade.

Sånt kan man tänka på en alldeles vanlig torsdag i augusti.