Elisabet

Nu var det kanske sista ....?



Isvindar nere vid havet.
Sticketröja och långbyxor och strumpor.
Och badddräkt och handduk.

Efteråt.Gäddhäng t.v. och annat som hänger rakt fram.

Doppar tårna i vattnet och tänker att det känns ju nästan ljummet.
En snabb simtur blir det.
Fem meter, kanske .., och så under ytan och upp för stegen och det är så hemskt och så ljuvligt, allt på samma gång.

Man kan fundera över vad det är som gör att vissa människor finner sån glädje i detta?
Att det handlar om nån slags endorfinkick är jag helt övertygad om.

Och så kommer min badkompis!
Det är rent förunderligt .., detta är fjärde eller femte gången vi möts nere på piren!
Det är som om den där inre lusten att bada slår till exakt samtidigt.

Mannen har med sig samma termometer som förra gången.

"Jaså, du har redan doppat dig, var det kallt?" säger han.

"Nej, inte särskilt, kring sexton, sjutton kanske ..?" säger jag.

Vad termometern visar?
Fjorton grader!

Väl uppe på piren blir det brått att ta fram sticketröjan och mannen - som alltid simmar lite längre än övertecknad -, har klivit upp och säger att ..., ja, men nu var det nog sista gången .., jag var orolig att fritidsförvaltningen skulle ha tagit bort räcket och stegen, då är det ju kört, det blir för halt här på piren då, säger han.

Något mer småprat blir det inte .., jag har bråttom till bilen!

I morgon börjar jag arbeta klockan tre, men ska, innan dess, hinna med ett besök på ortopedmottagningen.

Kanske att jag även  hinner med ännu ett dopp?