tisdag 15 oktober 2013

Bortaplan ...


Och jag tar bussen från Upplands Väsby (vilket inte är tvärgjort .., för att köpa biljett måste jag först registrera mig och jag tänker på alla turister, detta måste ju vara hur knepigt som helst för dem!) till Rotebro, därefter pendeltåg till Stockholms Central.

På tåget sitter jag och tänker på mannen från Vitryssland, han som också väntade på bussen i Väsby .., och jag frågade vad han arbetade med och var han kom ifrån och mannen, som hade nån slags arbetsväska intill sig (slipdamm över hela väskan ... ), såg bekymrad ut och berättade om den 4-årige sonen som var sjuk och att familjen bor söder om Stockholm och mannen, som visade sig heta
Alexander, arbetar för brinnande livet för att sonen ska få medicin som inte finns i Minsk.

"Men det är dyrt i Sverige .., väldigt dyrt", sa mannen.

Allt det tänkte jag på.
Hur olika våra liv är.
Där sitter jag på ett tåg på väg till ett museum och Alexander från Minsk kämpar för ett drägligt liv.


Att promenera från Centralen till Fotografiska museet är förstås lätt som en plätt för den som har friska knän, men för den som  i n t e  har det, förvandlas sträckan till ett mindre helvete.

Redan nedanför slottet får jag problem ..., och innan jag når Slussen vill jag bara gråta .., och jag googlar fram en bild på museet för att se hur långt jag har kvar .., jo, där är det, på andra sidan .., och jag går med myr-steg och när jag väl är framme, tar jag mig knappt upp för trappan till entrén. 

Underbara bilder sitter inramade på väggarna .., och jag vankar omkring i min vita anorak och känner mig utanför, ty nästan alla andra är helt svartklädda, och än mer påtagligt blir det när jag besöker bistron två trappor upp och äter en chevré/rödbetshistoria, då ser jag nästan enbart svartklädda damer och herrar.

Utsikten över vattnet och Djurgården på andra sidan, är fantastisk, på gränsen till magnifik!
Avskalat. 
Enkelt.
Så oerhört raffinerat.

I foajén kan man köpa vykort - åtta kort för hundra kronor - och jag står en stund och grunnar på vilka jag ska välja .., och jag ler när jag tänker på till vem jag kan tänkas skicka respektive kort.


Bilden till höger är min solklara favorit.
Jag blir varm i hjärtat av den!


På väg tillbaka till tåget blir det överdjävulskt ont i båda knäna och vid Kornhamnstorg slår jag mig ner på en betongsugga och bara pustar ut.



Detta är vad jag ser.
Promenerar vidare i sakta mak.



Centralstationen.
Väntar på ett avgående tåg.
Runt omkring mig sitter andra som väntar och alla fibblar med sina mobiler.
Jag tittar på alla som passerar .., alla som går precis som man ska .., ja, det är som när man är gravid och bara ser andra gravida .., eller när man ska byta bil och då plötsligt bara ser andra bilar av ett visst märke. Nu ser jag bara människor som går med studsande steg.

På tåget på väg hem hamnar jag mitt emot en man från Tyskland; från Köln.
Han är fotbollsdomare i lägre divisioner och nu ska han, tillsammans med andra tyska vänner, titta på matchen Sverige - Tyskland, men allra mest är han intresserad av arenor, ja, han ska åka ut till Väsby och titta på en match på en fotbollsplan som heter Vilunda,  bara för att se själva planen ..., och vi pratar om den kommande matchen och när jag kliver av i Rotebro, ger han mig handen och säger att vi kanske ses på Friends Arena och kvinnan som suttit intill honom, hon leeeeer så varmt och allt känns bra.


Halv elva på kvällen kommer pv och harry. 
Och nu är det tisdag och matchdag och jag har gjort Emil sällskap till Folktandvården, belägen tvärs över gatan (det mest ombonade väntrum jag någonsin suttit i .., med levande ljus och stillsam musik från Lugna Favoriter ...) och efter en stund kommer en glad Emil ut, ett enda litet hål som inte ens behövdes åtgärdas.


Efteråt.
Emil på väg hem ..., och nu har pv skjutsat honom till skolan.
Emma är sjuk och jag kan alltså ägna mig åt vård-av-barnbarn idag.

I eftermiddag/kväll åker vi till Solna för match och så tidig uppstigning och iväg söderut igen, då pv har sin  första lektion vid halv två.

Det blir stressigt, men själv är jag ju ledig såväl torsdag som fredag, så det ska väl gå bra.

13 kommentarer:

  1. Å vad jag tänker på er och på dina upplevelser.
    Vad i all sin dar skulle du ut och gå så långt för? Jag har aldrig varit på fotografiska......Hemskt när det gör så ont.
    Var du alldeles ensam? Å vad jag längtar efter dig.
    Så duktigt att du klarade bussbiljetten som är hiskligt invecklad..... Stor stor kram från eva i Tyresö

    SvaraRadera
  2. Eva i Tyresö: jag trodde kanske inte att det var sååå långt och det är det ju inte heller om man är okej ..., nu blev det hård asfalt, gatsten (som är döden i grytan för onda knän) och ja, jag får skylla mig själv.
    Och jag var ensam, alla arbetade ju och pv kom inte förrän vid halv elva igårkväll.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Härligt med Fotografiska. Gillar restaurangen på övre våningen med utsikten mot vattnet.

    Ja - Utställningarna brukar heller inte gå av för hackor.

    SvaraRadera
  4. Hej Elisabet. O vad jag kände med dig o kände igen mig på väg till Fotografiska. Jag var med om en liknande promenad i höstas, nov förra året. Hälsporre. Promenad från Slussen i snöblandat regn o blåst. Utefter kajen, bilar o bussar stänker ner. Snart framme. Men...tyvärr "idag har vi stängt pg av omhängning" ny utställning. Tack o lov var personalen där o berättade o bjöd på varmt kaffe innan jag med slokande min vandrade samma hemska väg tillbaka. Det går ju ingen buss tyvärr. Så.Jag förstår dig verkligen.
    Kram fru Grå

    SvaraRadera
  5. Bert: vyn från Bistron var hänförande! Vilken arbetsmiljö, tänkte jag ..., något suktande.

    Fru Grå: ja, det var ju ett elände .., i min fantasi hade jag kanske föreställt mig att det skulle gå en buss i närheten, men det var Slussen som gällde och det är ju verkligen inte långt för den som är kurant, men fy ..., så hemskt det var!

    SvaraRadera
  6. Jag var igenkännande med dig varje steg Elisabet i din fina reseskildring.
    Svårt för helt kuranta människor att förstå vilket himla företag det egentligen är att knalla på...från ruta ett till två.
    Kram från Biggan med höftproteser som inte alltid/väldigt sällan/ vill det jag vill.
    "Anden är villig men köttet är svagt" ;-)

    SvaraRadera
  7. Biggan: nej, hur ska man någonsin förstå när man inte varit med om det? Jag minns vår granne i Malå dom hade ont i sina knän och höfter och ville att vi skulle parkera så nära affären som möjligt när hon var på skånskt besök. Inte förstod jag då, inte alls. Nu ser jag direkt när andra människor har samma besvär ..., vill nästan krama om dem och säga "ååå, jag förstår dig, jag vet precis hur det känns!"

    SvaraRadera
  8. Gillar också Fotografiska, särskilt svartvita bilder av människor i olika scenarion. En del fotografer tar ju fantastiska bilder utan stora åthävor. Det borde dock inte vara så plågsamt att ta sig dit. Går det inte att få någon form av behandling för dina knän? :-)

    SvaraRadera
  9. Gillar också Fotografiska, särskilt svartvita bilder av människor i olika scenarion. En del fotografer tar ju fantastiska bilder utan stora åthävor. Det borde dock inte vara så plågsamt att ta sig dit. Går det inte att få någon form av behandling för dina knän? :-)

    SvaraRadera
  10. norbergianblue: det var många fantastiskt fina bilder och hade jag bara varit mer alert , hade jag gått runt mkt längre. Knäna ? Jag lär få protes på det vänstra också och eventuellt göra om det högra. Vi får se.

    SvaraRadera
  11. Åh jag älskar fotografiska! Det är ett måste vid varje tripp till hufvudstaden och efteråt är jag alltid SÅ inspirerad av att fotografera. Men varför tog du inte tunnelbanan till Slussen? Eller i allafall därifrån...

    SvaraRadera
  12. Låter som en fin dag förutom det onda förstås. Hoppas att det blir bättre.

    SvaraRadera
  13. Åh som jag känner igen. Storstäder är inget för oss med problem i rörelseapparaten. Så många förflyttningar på kullersten och asfalt. Det gör ont!!!

    SvaraRadera