Elisabet

På väg hem från jobbet ...

Åtminstone två av bloggvännerna finns inte på Facebook, så jag kopierar texten rakt av från igårkväll när jag kom hem vid sjutiden.

Så här skrev jag:

"Halv sex gick strömmen och jag sa till chefen att jag vill åka hem!
Klockan sex stängde vi butiken. Fortfarande mörkt.
Hann bara köra 1 km så var första trädet över vägen.
Kö vid Särdals Kvarn  ..., varningsblinkerns ..., folk som drog och slet.
En kilometer hemifrån var det dags igen.
Jag såg hur ett stort träd (bilden) låg halvvägs över vägen, stannade till .., vevade ner rutan och frågade om dom behövde hjälp; det var en man och en kvinna som kämpade.
"Ja, men vi behöver en såg!" sa mannen och jag sa att å, det har jag i bilen.
Lycka!
Sen kämpade vi 45 minuter kanske .., många, många bara körde förbi, kvinnan och jag själv drog grenar och mannen sågade .., så stannade ännu en man och så hjälptes vi åt .., jag ringde pv som kom på moppen med en yxa - sågen hade gått sönder .. -,men då var det mesta redan vid sidan av vägen.
Nu är jag hemma. Pv har tagit bilen ner till hamnen för att "se till båten!!!!!"
Det är inte klokt. Jag har aldrig i mitt liv varit med om en sån storm.
Vi har ström än så länge, hälsar Bettan."

//Senare: människor med humor är bara så befriande! 
Mitt i det vi kämpade (och allra mest kämpade en man i 45-årsåldern, iklädd nån slags shorts och tatuerad på benen) stannade en man i min ålder till och ville hjälpa till.  Sågen var slö och det tog tid och trädet var stort, så han som sågade bad att vi andra tre skulle sätta oss och agera tyngd, så trädet kanske skulle knäckas. Så där satt vi och då säger den här mannen som kom sist av allt: "du ..., såga gärna så det blir i tre-decimetersbitar, ja, så det går in i min kamin!"
Stort leende från herr sågmannen och vi andra.