onsdag 18 december 2013

Det kom några rader ...

Ja, intet visste hon vad som väntade henne .., hon med händerna knäppta intill sin mormor.

Idag hade jag i inkorgen ett mejl från Hans-Jörgen Ramstedt i Skellefteå.
Denne Hans-Jörgen tillbringade några månader tillsammans med min mamma, jag tror till och med att han bodde hos henne i Bolivia.
Dom kände inte varandra sedan förut och Hasse var väl mer ut på sitt livs äventyr och så tog han bilder för Svenska Journalen och Norra Västerbotten.

Hasse har alltså arbetat som fotograf och det var hans skor som mamma gav bort, ja, "du förstår någon annan behövde dem mycket bättre ...", hade hon sagt - smajlande -, till hans oförställda förvåning.

Och jag vet att Hasse kunde bli rasande på henne, för att hon var så ..., enveten, men dom kom ändå bra överens och mamma var överförtjust i denne - då -, tämligen unge västerbottning.

Och så här skrev han: 


"Det är nästan 25 år sedan jag träffade din mamma för första gången.
Sedan dess har jag rest mycket och fått möjligheten att bekanta mig med massor av intressanta människor från olika länder och samhällsskikt. Trots detta håller jag mötet med Ann-Gerd som mitt livs största privilegium och det som påverkat mig mest.

Jag har ofta funderat över varför och inser att jag har en “romantiserad” bild av henne och att det troligen fanns bakomliggande, och själviska, orsaker till att hon var som hon var.

Men sanningen och anledningen till att hon finns så levande för mig, det är att jag aldrig har träffat någon som så fullständigt och konsekvent hjälpt andra utan att någonsin kräva någonting tillbaka."

Vilka rader att spara i hjärtat! säger hennes dotter.

2 kommentarer:

  1. Vad härligt med rader om din mamma från någon helt utomstående!

    SvaraRadera
  2. STORARTAT: ja, det värmde hjärtat, allra helst som H-J inte tillhör den lättflirtade sorten ,-)

    SvaraRadera