Klockan 18.00 börjar serveringen av julbordet på Skepparstugan i Steninge och det är pv, Gösta, Sonja och jag själv som kommer dit och där är nästan fullstatt och vid ett långbord intill vårt, där sitter mest bara bekantingar från affären, ja, vid andra bord också.
Så många varma leenden och hejanden tror jag mig inte ha mött under en enda kväll i mitt liv!
Det är som att bada i ett hav av kärlek.
"Men känner du alla ...?" frågar Gösta.
"Ja, jag har bott här i mer än tjugo år och hon känner långt fler än jag gör ..", svarar pv leende.
Det är jobbet förstås - världens bästa jobb - det vill säga, om man tycker om att ha med människor att göra, och känner dem gör man inte .., men man vet vilka dom är, kanske inte till namnet, men känner igen dem i alla fall.
Julbordet är hur fint som helst och jag äter mig - som vanligt - mätt på sill och gravad lax, ja, jag är faktiskt inte det minsta intresserad av kötträtterna och inte av ris á la malta eller köttbullar och prinskorv .., för mig är sillen det absolut bästa!
För pv är det tvärtom.
Han äter inte sill, dricker inte julmust, tycker inte om Janssons, men älskar spjäll och köttbullar, julskinka och ris á la malta.
Julmusten är förresten u n d e r b a r och heter Zeunerts.
Vi sitter kvar en bra stund och småpratar (detta underbara småprat!) .., Gösta på min högra sida och pv och Sonja på andra sidan bordet. Det är mycket prat och hög stämning .., och när vi ska till att betala och åka hem, visar det sig att Gösta redan har varit framme till kassan - vi blir helt enkelt bjudna -!
Tack ni underbara människor - Gösta och Sonja - som alltid är så vänliga och omtänksamma.
Det där att "känna" folk är rätt kul. Förmodligen är det ju så att ju mindre ställe man bor på, desto mer folk är bekanta.
SvaraRaderaMinns en gång när jag gick på lunch och hade en flygbolagsrepresentant från Lufthansa med mig. Vi gick längs Storgatan på jakt efter ett bra lunchsställe och vi mötte än den enda än den andra längs gatan.
- Men, känner du alla här i stan. Det här händer aldrig hemma hos mig, sa Lufthansa.
Och ändå är inte Luleå världens minsta ställe.
Jag skulle säga att det är en av fördelarna med att bo i en lagom stor stad.
Bert Bodin: ja, men precis så är det ju! Jag känner få till namnen .., vissa har jag lärt mig, men man nickar och hälsar och kanske småpratar lite!
SvaraRaderaVärdinnan på restaurangen såg hur mycket småprat det blev med kunderna och frågade nästan genast om jag ville byta bord, ja, om vi tyckte att det blev mycket av det där igenkännandet?
"Nej, inte alls!" sa jag .., för så är det ju, att det är det här jag tycker om med småskaligheten .., jag erkänner villigt att jag vill vara en del av ett pussel, om så bara hörnbiten där nere!
Det är väl smaulänningen i honom. Fick vell ente nock me maud som liden, passar po o eda kytamad nu nårr han får tillfälle.
SvaraRaderaannannan: ja, du vet, hans pappa är ju skåning (från trakten kring Hässleholm ...), så det är väl den matglädjen som dyker upp nu ,-)
SvaraRaderaDet är det som är så bra med julbord: att man kan äta av det man tycker allra bäst om!
SvaraRaderaDet där med att känna igen och småprata känner jag igen och tycker mycket om.
På en runda ner på torget och in i några småaffärer här i närheten hejar jag på de flesta och sonen, som var med som sällskap frågar då:
-Men känner du alla?
-Nej, men känner igen och hon jobbar i skoaffären och han i bokhandeln och hon...
-Jag fattar - det är dina "homies".
-Homies??
-Ja, homies i ditt "hood":
(sv.övers. Ja, bekanta i ditt område)
Just det, så kan man säga!
Och jag gillar det...
Ruta Ett: precis! Självklart kan det bli på samma sätt i en storstad där man just har sitt eget område.
SvaraRaderaOch jag förstår dem som inte alls vill han nån kontakt (nja, inte förstår kanske, men respekterar), men jag tycker att det känns lite tryggt och ombonat.