Elisabet

Här och nu ...

Som den allra finaste vårdag är det!
Vi går ner till stranden och det blåser friska vindar, men det är ljumma vindar och saltstänk i luften.

Under en enbuske upptäcker harry en kanin och sätter fart .., men i mattess ficka finns små bitar av måndagens fläskpannkaka och det är inte särskilt svårt att locka tillbaka den svansviftande jägaren.

Och så hemåt.
Det värker nåt hemskt i vänster knä efter gårdagens belastningsröntgen.
Skär som knivar som vrids om.

I buskarna kvittrar småfåglarna .. jag hör skator som tjattrar och ser en sparvhök susa förbi.
Möjligen en duvhök.
Ja, vi kan säga en hök.

Och nu har jag pratat med sonen och skrattat högt och mycket och strax ska jag åka in till stan och himlen är blå och livet känns bra .., det känns så där som om det kanske blir nån rätsida på tillvaron och måhända blir inte våren så där som jag har tänkt mig, men det spelar ingen större roll .., det får bli som det blir.