Elisabet

hullerombullerdag ...

I väntrummet .., liten tös som besöker röntgenavdelningen ofta, ofta.

Tid för belastningsröntgen klockan 13.20, men jag räknar till minst tjugofem personer i väntrum nummer ett (det finns tre ...) och även om somliga är anhöriga, så är det trångt om saligheten och personalen blir allt mer svettiga.

En äldre tant ska först röntgas och därefter har hon tid på narkosen och det blir knapert om tid och tantens dotter - som väl är i min ålder - springer av och an och försöker komma för lite tidigare och en sköterska säger att hon nästan blir galen, allt är upp och ner idag.

Tio minuter ungefär tar min röntgen och det är kämpigt att stå med böjda knän och högerbenet darrar som ett asplöv .., sen har jag fem minuter på mig tills jag ska vara på ortopedmottagningen för att träffa läkaren.
Jag hinner precis.

Alldeles för länge får man sitta i ett sterilt undersökningsrum och dörren ut mot korridoren måste vara stängd - av sekretesskäl - och det fattar jag inte, för jag har ju redan sett mängder av medpatienter i väntrummet! 

På väggen finns ett tidningsställ och frånsett ett gammalt nummer av Tara, finns där bara MC-lektyr.

Högra knäet med protesen ...

Och så kommer läkaren och idag har han inte alls så bråttom .., nej, han klickar upp mina röntgenbilder på dataskärmarna och visar hur det ser ut .., "titta här, ditt vänstra knä har nästan ingen brosk alls på insidan .., inte underligt att du har ont ...", och så tittar vi på protesknäet och jag upphör aldrig att förundras över hur konstigt det ser ut och på höger sida av mitt knä känner jag som en liten pigge och tittar man på bilden, kan man fundera om inte protesen sitter snett?

Så blir det småprat om vad som bör göras .., läkaren säger att om jag vill, så sätter han upp mig för operation av vänster knä - protes alltså - men även det högra (där jag också har ont) måste på nåt vis åtgärdas och till att börja med punkterar han knäet och suger ut ledvätska och blodtrycket kollas (perfekt! halleluja) och jag får veta att det kanske kan bli en dag-operation av höger knä, ja, lätt narkos och så går dom in och tar ut nån bit .., men vi får se.

Inom två till tre månader borde jag fått den nya protesen i vänster knä.

Det är vad läkaren säger och vi pratar lite så där allmänt .., han berättar om sin pappa som tvingade ut honom på långa skidåkningsturer utanför Uppsala, ja, i hans ungdom .., och på min fråga hur bra han trivs med sitt arbete, så säger han ..."jaaavars ...." (egentligen har han gått i pension, men arbetar extra och en av sköterskorna tog mig avsides en gång och sa "vilken tur om du får X .., han är den bäste ortopeden vi har!") så tar han i handen (vilket fast handslag, men det har jag med ..) och säger att "ja, Elisabet .., vi kommer nog att ses en hel .., du ska se att det blir bra det här" och jag känner mig omtumlad, men framför allt lättad.

På väg ner till bilen .., stannar jag till och tar en bild ut genom fönstret.

Och nu är det kväll och jag har meddelat min chef vad som väntar, så har dom nånting att gå efter.

Alldeles enkelt kan det inte vara att driva ett mindre företag när en av dom anställda går i pension i slutet av januari och en annan blir borta i ett par månaders tid. 

Tur att man är en vanlig anställd!

Och så var det med den här dagen.