Ja, ni vet ju alla hur mycket personalen på mammas gruppboende i Ystad kom att betyda för mig.
Dom blev som en familj.
 |
| På bilden saknas Ingrid, det var hon som ledde den eminenta kören .... |
Ofta bjöd dom på kaffe .., jag satt i allrummet med mamma och det blev småprat och skratt.
När mamma dog, den där tidiga lördagen i april, fanns dom där som stöd.
Och när jag samma dag, några timmar senare eller om det var på kvällen, vände åter till Ejdern, rusade in på mammas rum, slängde mig på den då tomma sängen där avtrycket av henne ännu fanns kvar och grät nåt så hejdlöst .., fanns dom också kvar.
Eva-Lena satt lugnt och stilla i fåtöljen, inte långt från sängen, hon sa inte ett ljud, men hon fanns där.
Det händer när jag besöker Ystad, att jag inte går till kyrkogården - till minneslunden -.
Där hittar jag aldrig mamma.
Men in på Ejdern försöker jag alltid att titta in.
Lite småprat så där.
Och där finns mamma.
På min födelsedag hade jag ett meddelande på mobilsvararen.
Jag stod vid bilen, på väg till jobbet för att bjuda på fika, när följande hördes ...
Det var då tårarna kom.
Och om någon från Ejdern läser det här, så säger jag bara: I love You!
Alldeles underbart! Jag blir rörd. Vilka goa människor.
SvaraRaderaOch vicken härrrli skånnska :)
alltså, så världsfint.
SvaraRaderaverkligen så att jag blev rörd ända in till skelettet och ut igen. Hurra för såna människor. KRAM
♥ ♥ ♥
SvaraRaderaafBabs
bettankax: visst är det .., den där skånskan med rrrr:en och hoooourrrra! får mig att bli nästan salig!
SvaraRaderaFröken Blund: Ja, såna människor borde få medalj! Omtänksamhetsmedalj! Inte för att dom hurrar för en 60-årig madame, men för hur rara dom är mot patienterna.
afBabs: ja, nu kan jag ju inte göra hjärtan här, men OM ...,-)