Elisabet

Birgittas högra och vänstra hand ....

Idag kom Lilla B körande med sin lilla bil och hälsade på.
"Lilla B" ..., ni vet, Birgitta, hon med bloggen där man får veta det mesta om chiliodling, där man får se ljuvliga (men inte inställsamma) bilder från hennes älskade växthus .., och där man har fått följa med i experimentet hur länge fästingar lever i en glasburk.

Det var första gången jag tog henne i hand och hon såg ut precis som jag hade förväntat mig.

Efter fika i köket och tända adventsljus (ja, ja ..., det blir finare då) blev det prat i rummet. Harry låg nära främmandet och krafsade  henne ibland på armen .., så där som .., "ja, jag finns ju jag också och du ser snäll ut ...".

Titta på hennes händer!
Så vackera och flickaktiga .., fast dom är nästan pensionsmässiga!

Birgitta är Tvilling, storasyster, född och uppvuxen i Halland, men bor sedan lång tid i Västmanland.
Hon har arbetat som skolpsykolog och om detta pratar vi också; hur skolan har förändrats under årens lopp. Om hon skulle börja om .., göra nånting helt annat, vad skulle det då bli?

Bilden från hennes blogg ...

"Då hade jag nog ..., ja, jag hade gärna velat skriva och formulera mig mera ...", säger hon.

Vi pratar om föräldrar; om hennes pappa som var fotograf och mamma Kerstin som är nittio år och klarar sig själv och håller föredrag för hembygdsföreningen och vi pratar om barnbarn och hon vittnar om glädjen i att ha en liten 9-årig tös intill sig i dubbelsängen (så praktiskt att inte slänga ut en dubbelsäng bara för att man har blivit änka) - en tös som tycker att det är roligt att vara hos sin farmor, men vet att före halv åtta är det ingen idé att inleda något prat med den farmor, ty hon är nämligen morgontrött -..

För inte så länge sedan förlorade Birgitta sin man Sten i sjukdomen ALS och om detta pratar vi också och jag tänker .., vilken oerhört jordad människa hon är .., så varm och så mänsklig.

Vi pratar också om detta att inte svika.
Om nöd och lust.
Om att stanna kvar och följa med på en väg som är svår att gå.
Att våga stå kvar ända till slutet.
Att inte väja.

Vi pratar om vad orden "rejält fruntimmer" betyder.

Efteråt, när hon har tackat för sig och jag - med inutivärme - tittar på den fina tulpanbuketten hon hade med sig, tänker jag att det är just vad Birgitta är - ett rejält fruntimmer -.

En människa att lita på.
Jag kan inte tänka mig ett bättre omdöme.